Kapitel 9 - I'm so sorry
Tidigare:
Jag ryckte i dörren och jag märkte i den sekunden att den var öppen. Jag stängde den så tyst som jag bara kunde så att Justin inte skulle höra mig. Jag kände hur hjärtat hoppade över slag för slag, men jag försökte ignorera det men det var inte så lätt som det var sagt. Efter nån minut så stod jag innanför dörren i hallen.
"Hej, jag är hemma!" ropade jag osäkert.
"Var fan har du varit?" svarade Justin mig, och kom ut från köket ut till mig i hallen.
"Jag trodde du var på hotellet!"
"Emelie, svara mig för fan! Var har du varit?"
"Hos mamma." tjöt jag
"Så fan heller att du har varit. Säg var du har varit." sa han och hosta till.
Hans röst var verkligen inte mjuk. Jag tog av mig skorna och tog Justin's hand i min medan jag gick in i vardagsrummet. När båda hade satt sig ner så kände jag att det brände i
ögona, och jag försökte göra allt så att han inte skulle märka det.
"Emelie, vad gjorde du inatt och varför kom du inte hem?"
"Justin, jag minns inte!" Jag kom ihåg precis varje sekund och varje detalj från igår kväll och från i natt. Men jag var inte redo än att berätta det för honom, jag kanske aldrig blir det heller, vem vet.
"Emelie, titta på mig!"
Jag tittade osäkert upp på honom och man såg verkligen i hans blick att han var arg.
Arg och besviken. Han var besviken på mig, besviken för att jag inte kom hem igår. Skuldkänslorna som jag hade tidigare kom tillbaka.
"Jag kanske ska berätta det, ändå. "
"Ja, talk to me now!"
Vad hade jag egentligen sagt nu. Hade jag sagt för mycket, hade jag gett honom misstankar?
"Vad sa jag?"
"Emelie, för fan! Är du sjuk eller?"
"Du kallar inte mig sjuk igen, okej? Jag har sagt tidigare att jag tror att jag börjar bli deprimerad igen."
"Emelie, förlåt mig." sa han medan han strök min kind.
"Justin, rör mig inte!" Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte meningen
"Jag vill inte se dig mer idag."
Jag sprang upp till sovrummet för att jag inte klarade av att se hans besvikna ögon.
Det jag sa till honom menade jag inte till hundra procent. Jag ville egentligen bara luta mitt huvud mot hans axel, eller krama om honom och känna hans doft. När jag kom in i sovrummet så slängde jag mig i sängen. Och min blick svepte över rummet i några fåtal sekunder innan jag la mig tillrätta.
När jag slöt ögona så spelades den scenen upp med den okända killen. Ilningar for i hela kroppen på mig och jag ville aldrig någonsin uppleva den händelsen igen.
Och jag kan fortfarande inte förstå varför jag gjorde såhär mot Justin heller.
Jag vaknade när jag hörde att någon knackade på dörren. Jag måste ha somnat och jag måste ha sovit i flera timmar. Men jag var fortfarande lika trött som förut.
"Justin, vad sa jag?"
"Älskling, öppna dörren!"
"Jag kommer ut med ditt täcke och din kudde. För du får sova i gästrummet eller i soffan inatt."
"Em, snälla gör inte såhär!"
Jag hörde på hans röst att han hade gråtit eller rätta sagt att han grät utanför dörren.
Efter att jag hade tagit hans grejor så gick jag bort till dörren och öppnade den. Han fick inte en ända blick från mig, och jag stängde snabbt igen dörren när han hade täcket och kudden i sina händer.
"Em..." Hörde jag han säga när jag var tillbaka i sängen.
Jag suckade en djup suck precis när jag kröp ner under det vita och varma täcket.
Jag vaknade av att solen sken in i rummet och jag märkte att jag inte låg på min sida av sägen. "Åh, Justin!" jämrade jag mig när jag satte mig upp i sägen.
Min blick förflytta sig bort mot klockan som stod på sängbordet bredvid mig.
Klockan visade bara fyra minuter i sex, och jag luta mig tillbaka igen. Lakanet luktade fortfarande honom, jag lät doften av Justin tränga in genom mina näsborrar medan jag vred mig som en galning under mitt vita varma täcke.
Jag vet inte riktigt hur länge jag vred mig under täcket innan jag satte mig upp i sängen igen.
Mina mjukisbyxor som hängde på stolen tog jag på mig snabbt medan jag tänkte ut vad jag skulle ha på mig på överkroppen. Jag bestämde mig tillsist för en turkos Nike T-shirt som hängde längst in i garderoben.
Sakta gick jag ut ur rummet med blicken i golvet. Jag visste inte om Justin låg i rummet bredvid mig där jag stod, eller om han sov där nere. Jag smög bort till trappan innan jag tog ett djupt andetag. Lampan som hängde på väggen i trappan var fortfarande tänd så jag tog föregivit att han hade spenderat natten i gästrummet.
När jag hade tagit mig ner till sista trappsteget i trappan så såg jag någon svepa förbi i köket.
"Justin?" viskade jag med hjärtat i halsgropen.
När jag hade tagit mig ut i köket så såg jag någon sitta på en av barstolarna.
"Justin?", upprepade jag när jag stod bredvid honom.
"Ja?"
Hans ögon var svullna och röda och om jag inte hade befunnit mig i hans närhet som jag gjorde, då hade jag brutit ihop. Jag vet att jag inte är perfekt. Och jag vet inte hur jag ska klara av att leva ett normalt liv efter denna händelsen. Detta var verkligen som en sjukt dålig mardröm som aldrig tar slut.
"Emelie, vad ville du?" sa han sorgset.
Jag skakade snabbt på huvudet medan jag satte mig ner bredvid honom.
"Emelie, vad är det du inte berättar?" sa han, och strök min ena hand.
"Älskar du mig?"
"Det vet du att jag gör. " svarade han mig, medan han försökte le men det gick inte så himla bra.
"Men du kommer nog vilja lämna mig efter det jag berättar." sa jag lågt som en viskning.
"Lämna...? Varför skulle jag lämna dig...?" svalde han.
Jag rykte på axlarna innan jag öppnade munnen för att säga.
"Justin, jag har." Jag tog ett djupt andetag innan jag påbörjade min mening igen. "Jag har..."
"Ursäkta!", svarade han mig helt plötsligt.
Jag hade inte ens hört att hans mobil ringde och jag anades lungt ut när han försiktigt tog upp luren mot örat.
"Vem är på sjukhuset?" Skrek han, medan jag såg en tår rinna ner längst med hans ena kind.
"K-kommer h-hon k-klara s-sig?" stammade han fram med gråten i halsen.
Jag reste mig upp i det ögonblicket och gick bort till honom. Han besvarade min kram medan han prata med personen på andra sidan luren.
En klump bildades i min mage och Justin darrade som aldrig förr.
"Nej, nej, nej, nej." Jag höll ett hårt grepp runt honom medan jag ledde ut honom i hallen. Han slängde iväg mobiltelefonen över golvet, och jag kände hur han grät mot min ena axel.
"Baby vad har hänt?"
"Mamma. Mamma, har varit med i en svår bilolycka."
"Kommer hon klara sig?" Hur kunde jag ens ställa honom den frågan. Jag såg blicken som han gav mig precis innan han svarade mig.
"Em, jag vet inte!"
"Förlåt. Det var inte meningen att fråga."
Hur kunde det vara Pattie som kämpade för sitt liv på sjukhuset? Jag hade önskat att det var jag istället. Justin fnös när han mötte min blick och man såg verkligen hur rädd han var.
"Vill du följa med?"
Jag skaka på huvudet medan jag mötte hans blick. Det kändes inte rätt att följa med till sjukhuset i den situationen som jag var i.
Dörren stängdes igen och jag gick med tunga steg ut i köket. Ringsignalen av telefonen i köket fick mig att hoppa till.
"Hej, det är Emelie!"
"Hej, Emelie, det är Pattie!"
"Ursäkta?", jag kände hur jag var på väg att tappa balansen.
"Det är Pattie!"
"Hur mår du?" skrek jag nästan fram.
"Emelie, vad har hänt?" svarade hon mig oroligt.
"Justin, fick ett samtal om att du låg på sjukhuset och att du hade varit med i en svår bilolycka."
"Va?" Jag kände på mig att hon slöt ögona. "Sa du sjukhuset?"
Hjärtat slog hårdare på mig och jag kände hur rummet snurrade.
"Emelie, är du kvar?"
Jag mumlade något till svar. Men jag vet inte riktigt vad jag svarade henne.
"Är du hemma?"
"Ja..." svarade hon oroligt medan jag hörde hennes andetag i luren.
Samtalet avbröts helt plötsligt medan jag sprang ut i hallen.
Hans mobil låg kvar där på golvet, och jag kände på mig att denna dagen inte skulle sluta bra.
Hoppas att ni tyckte om kapitlet! Vem fick Justin egentligen smtalet från? Ehm...
Jag ryckte i dörren och jag märkte i den sekunden att den var öppen. Jag stängde den så tyst som jag bara kunde så att Justin inte skulle höra mig. Jag kände hur hjärtat hoppade över slag för slag, men jag försökte ignorera det men det var inte så lätt som det var sagt. Efter nån minut så stod jag innanför dörren i hallen.
"Hej, jag är hemma!" ropade jag osäkert.
"Var fan har du varit?" svarade Justin mig, och kom ut från köket ut till mig i hallen.
"Jag trodde du var på hotellet!"
"Emelie, svara mig för fan! Var har du varit?"
"Hos mamma." tjöt jag
"Så fan heller att du har varit. Säg var du har varit." sa han och hosta till.
Hans röst var verkligen inte mjuk. Jag tog av mig skorna och tog Justin's hand i min medan jag gick in i vardagsrummet. När båda hade satt sig ner så kände jag att det brände i
ögona, och jag försökte göra allt så att han inte skulle märka det.
"Emelie, vad gjorde du inatt och varför kom du inte hem?"
" I don't know!"
"Jag vet inte!"
"klart att du vet det, det var natt för bara några timmar sen." svarade han mig och höjde på ögonbrynet. "Justin, jag minns inte!" Jag kom ihåg precis varje sekund och varje detalj från igår kväll och från i natt. Men jag var inte redo än att berätta det för honom, jag kanske aldrig blir det heller, vem vet.
"Emelie, titta på mig!"
Jag tittade osäkert upp på honom och man såg verkligen i hans blick att han var arg.
Arg och besviken. Han var besviken på mig, besviken för att jag inte kom hem igår. Skuldkänslorna som jag hade tidigare kom tillbaka.
"Jag kanske ska berätta det, ändå. "
"Ja, talk to me now!"
Vad hade jag egentligen sagt nu. Hade jag sagt för mycket, hade jag gett honom misstankar?
"Vad sa jag?"
"Emelie, för fan! Är du sjuk eller?"
"Du kallar inte mig sjuk igen, okej? Jag har sagt tidigare att jag tror att jag börjar bli deprimerad igen."
"Emelie, förlåt mig." sa han medan han strök min kind.
"Justin, rör mig inte!" Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte meningen
"Jag vill inte se dig mer idag."
Jag sprang upp till sovrummet för att jag inte klarade av att se hans besvikna ögon.
Det jag sa till honom menade jag inte till hundra procent. Jag ville egentligen bara luta mitt huvud mot hans axel, eller krama om honom och känna hans doft. När jag kom in i sovrummet så slängde jag mig i sängen. Och min blick svepte över rummet i några fåtal sekunder innan jag la mig tillrätta.
När jag slöt ögona så spelades den scenen upp med den okända killen. Ilningar for i hela kroppen på mig och jag ville aldrig någonsin uppleva den händelsen igen.
Och jag kan fortfarande inte förstå varför jag gjorde såhär mot Justin heller.
Jag vaknade när jag hörde att någon knackade på dörren. Jag måste ha somnat och jag måste ha sovit i flera timmar. Men jag var fortfarande lika trött som förut.
"Justin, vad sa jag?"
"Älskling, öppna dörren!"
"Jag kommer ut med ditt täcke och din kudde. För du får sova i gästrummet eller i soffan inatt."
"Em, snälla gör inte såhär!"
Jag hörde på hans röst att han hade gråtit eller rätta sagt att han grät utanför dörren.
Efter att jag hade tagit hans grejor så gick jag bort till dörren och öppnade den. Han fick inte en ända blick från mig, och jag stängde snabbt igen dörren när han hade täcket och kudden i sina händer.
"Em..." Hörde jag han säga när jag var tillbaka i sängen.
Jag suckade en djup suck precis när jag kröp ner under det vita och varma täcket.
Jag vaknade av att solen sken in i rummet och jag märkte att jag inte låg på min sida av sägen. "Åh, Justin!" jämrade jag mig när jag satte mig upp i sägen.
Min blick förflytta sig bort mot klockan som stod på sängbordet bredvid mig.
Klockan visade bara fyra minuter i sex, och jag luta mig tillbaka igen. Lakanet luktade fortfarande honom, jag lät doften av Justin tränga in genom mina näsborrar medan jag vred mig som en galning under mitt vita varma täcke.
Jag vet inte riktigt hur länge jag vred mig under täcket innan jag satte mig upp i sängen igen.
Mina mjukisbyxor som hängde på stolen tog jag på mig snabbt medan jag tänkte ut vad jag skulle ha på mig på överkroppen. Jag bestämde mig tillsist för en turkos Nike T-shirt som hängde längst in i garderoben.
Sakta gick jag ut ur rummet med blicken i golvet. Jag visste inte om Justin låg i rummet bredvid mig där jag stod, eller om han sov där nere. Jag smög bort till trappan innan jag tog ett djupt andetag. Lampan som hängde på väggen i trappan var fortfarande tänd så jag tog föregivit att han hade spenderat natten i gästrummet.
När jag hade tagit mig ner till sista trappsteget i trappan så såg jag någon svepa förbi i köket.
"Justin?" viskade jag med hjärtat i halsgropen.
När jag hade tagit mig ut i köket så såg jag någon sitta på en av barstolarna.
"Justin?", upprepade jag när jag stod bredvid honom.
"Ja?"
Hans ögon var svullna och röda och om jag inte hade befunnit mig i hans närhet som jag gjorde, då hade jag brutit ihop. Jag vet att jag inte är perfekt. Och jag vet inte hur jag ska klara av att leva ett normalt liv efter denna händelsen. Detta var verkligen som en sjukt dålig mardröm som aldrig tar slut.
"Emelie, vad ville du?" sa han sorgset.
Jag skakade snabbt på huvudet medan jag satte mig ner bredvid honom.
"Emelie, vad är det du inte berättar?" sa han, och strök min ena hand.
"Älskar du mig?"
"Det vet du att jag gör. " svarade han mig, medan han försökte le men det gick inte så himla bra.
"Men du kommer nog vilja lämna mig efter det jag berättar." sa jag lågt som en viskning.
"Lämna...? Varför skulle jag lämna dig...?" svalde han.
Jag rykte på axlarna innan jag öppnade munnen för att säga.
"Justin, jag har." Jag tog ett djupt andetag innan jag påbörjade min mening igen. "Jag har..."
"Ursäkta!", svarade han mig helt plötsligt.
Jag hade inte ens hört att hans mobil ringde och jag anades lungt ut när han försiktigt tog upp luren mot örat.
"Vem är på sjukhuset?" Skrek han, medan jag såg en tår rinna ner längst med hans ena kind.
"K-kommer h-hon k-klara s-sig?" stammade han fram med gråten i halsen.
Jag reste mig upp i det ögonblicket och gick bort till honom. Han besvarade min kram medan han prata med personen på andra sidan luren.
En klump bildades i min mage och Justin darrade som aldrig förr.
"Nej, nej, nej, nej." Jag höll ett hårt grepp runt honom medan jag ledde ut honom i hallen. Han slängde iväg mobiltelefonen över golvet, och jag kände hur han grät mot min ena axel.
"Baby vad har hänt?"
"Mamma. Mamma, har varit med i en svår bilolycka."
"Kommer hon klara sig?" Hur kunde jag ens ställa honom den frågan. Jag såg blicken som han gav mig precis innan han svarade mig.
"Em, jag vet inte!"
"Förlåt. Det var inte meningen att fråga."
Hur kunde det vara Pattie som kämpade för sitt liv på sjukhuset? Jag hade önskat att det var jag istället. Justin fnös när han mötte min blick och man såg verkligen hur rädd han var.
"Vill du följa med?"
Jag skaka på huvudet medan jag mötte hans blick. Det kändes inte rätt att följa med till sjukhuset i den situationen som jag var i.
Dörren stängdes igen och jag gick med tunga steg ut i köket. Ringsignalen av telefonen i köket fick mig att hoppa till.
"Hej, det är Emelie!"
"Hej, Emelie, det är Pattie!"
"Ursäkta?", jag kände hur jag var på väg att tappa balansen.
"Det är Pattie!"
"Hur mår du?" skrek jag nästan fram.
"Emelie, vad har hänt?" svarade hon mig oroligt.
"Justin, fick ett samtal om att du låg på sjukhuset och att du hade varit med i en svår bilolycka."
"Va?" Jag kände på mig att hon slöt ögona. "Sa du sjukhuset?"
Hjärtat slog hårdare på mig och jag kände hur rummet snurrade.
"Emelie, är du kvar?"
Jag mumlade något till svar. Men jag vet inte riktigt vad jag svarade henne.
"Är du hemma?"
"Ja..." svarade hon oroligt medan jag hörde hennes andetag i luren.
Samtalet avbröts helt plötsligt medan jag sprang ut i hallen.
Hans mobil låg kvar där på golvet, och jag kände på mig att denna dagen inte skulle sluta bra.
Hoppas att ni tyckte om kapitlet! Vem fick Justin egentligen smtalet från? Ehm...
det får ni veta i nästa kapitel. kommentera gärna! :)
Kommentarer
Trackback
