Kapitel 31 - Is this a joke?



Tidigare:
"I know." Jag kunde se hur Melissa log fast att hon hade fullt med mat i munnen. "Kan ni gå nu?" Mamma och scooter  tittade på mig och nicka, innan dem gick ut ur köket. En tystnad tog helt plötsligt över rummet och jag kände  hur rummet snurrade. Jag stoppade in min sista bit av min pannkaka innan jag hörde Melissa säga. "Ska vi gå och lägga oss, sen?"  
"Hallå, Justin! Justin, hur mår du egentligen?" 
"Jag mår bra!" 
"Oh my god, Justin! Du är helt vit i huvudet." 
"Va?", sa jag och reste mig upp för att gå och lägga den smutsiga disken i diskhon. "Oh my god, Justin! Sätt dig igen." Det var det sista jag hörde innan det blev helt svart för ögonen.
 
"Justin? Justin, hör du mig?" frågade jag oroligt och reste mig upp. Jag gick sakta bort till honom, och jag såg direkt att han hade svimmat. Den bleka färgen som han hade i ansikte hade verkligen kunnat skrämma vem som helst.  Jag blev rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. "Justin?" Jag lät min blick vandra över köket i en kort stund innan jag skrek. 
"S-Scooter, Pattie, J-Justin har svimmat!" Dem båda två kom inrusande in i köket och Pattie såg ut som om hon hade sett ett spöke. "Vad sa du?" sa Pattie när hon kom fram till mig. Hon fick genast syn på sin son som låg avsvimmad på golvet. Scooter tog upp mobilen ur fickan och jag satt där på golvet och skakade som aldrig förr. "Men för helvete vi behöver få hit en ambulans nu!" Hörde jag Scooter skrika. Jag tittade upp på honom medan jag kände hur det brände bakom ögonlocken. "Ja, du hörde rätt! Justin Bieber är avsvimmad."
En tår rann ner längst min kind. Han var avsvimmad. Justin var avsvimmad. Justin Bieber var avsvimmad. En och samma person med så många roller låg avsvimmad på golvet. Jag vet inte riktigt om jag ska våga säga att min pojkvän låg där på golvet. Men min bästa vän låg där iallafall. "Vet du vad som kan ha orsakat det här?" Hon kollade på mig som om det hade varit mitt fel. Jag skakade tvärt på huvudet innan min blick fastnade på Justin. "Tar min son droger?" frågade hon sedan. Hon fäste blicken på mig medan hon väntade på mitt svar. 
"Vadå droger?", upprepade jag. "Ja, tar Justin droger?" 
"Nej." svarade jag kort. Scooter satt på köksstolen och prata i telefon. Och jag ville bara att detta skulle vara över. Jag ville se hans leende. Jag ville se hans gyllenbruna ögon. Jag ville höra hans röst, jag menar vem som helst hade velat prata med honom nu. Men jag ville ha honom för mig själv.  "Melissa....hur mår du?" Hörde jag en av ambulans personalen säga.
"Va?", sa jag och reste mig upp. "Är du yr?" Efter jag hörde det ordet yr så kände jag hur rummet snurrade.  "Vadå? Varför undrar du om jag är yr?" frågade jag honom. Du tuppade av när Justin fördes till sjukhus med blåljus. "Är Justin på sjukhuset?" 
Och just då i den sekunden så kom jag på att han tuppade av precis när han hade rest sig upp. Jag kände hur jag skakade och att en orolighet byggdes upp inom mig. "Vet ni hur han mår?"  Mannen hann bara nicka för i nästa sekund så hörde jag någon skrika. "Melissa...älskling, hur mår du?"
"Mamma?" Hennes blick fastnade direkt på mannen som satt på huk bredvid mig. 
"Miss..." 
"Horton!" log hon. 
"Miss Horton, er dotter tuppade av när Justin Bieber fördes till sjukhuset."
"What? Mel, jag trodde att du och Nick bodde här." 
"Mamma...Snälla nämn inte honom. Och du behöver inte oroa dig. Jag och Justin är inte tillsammans." Den sista meningen sa jag så tyst som jag bara kunde. "Älskling, men du hade önskat det, eller hur?" Jag reste mig upp och sprang ut i hallen där jag såg att ytterdörren stod på glänt. Jag tog snabbt på mig skorna och jackan tog jag i handen innan jag sprang ut genom dörren. Jag fick genast syn på en polispatrull som väntade på att vi alla skulle lämna huset. Jag smög sakta förbi en kvinnlig polis. Hon fick snabbt syn på mig och hon skrek efter mig. "Stanna." En klumpkänsla bildades ganska snart därefter, i magen. Och i nästa sekund så stod jag helt stilla. Jag kunde inte röra en enda muskel. Jag kände sedan ett hårt grepp runt min ena arm. "Kom." Polisen ledde mig bort till polisbilarna där dem stod parkerade längs vägen. Hon sa till mig att jag skulle lägga händerna på biltaket medan hon kände igenom mina fickor. Jag gjorde som hon sa och någon minut senare hörde jag henne säga. "Hoppa in i bilen, du får följa med till  stationen." Jag förstod inte varför jag skulle till stationen. Jag hade inte gjort något. En manlig polis satte sig bredvid mig i bilen, och jag kunde känna hans kalla blickar som han gav mig. Jag blev rädd. Jag skakade och jag glömde i den stunden att jag levde med Justin Bieber. Killen som alla tjejer vill ha. Jag kände mig så liten så liten. Jag kände mig inte äldre än fem år när jag satt där i baksättet. Det var mörkt där ute och klockan hade precis slagit två på natten när bilen körde ut från det lyxiga området.
 
 
 Jag lutade huvudet mot bilfönstret medan jag tänkte på allt som hade hänt under det senaste dygnet. Efter den långa bilresan till stationen så kom en ny polis gående mot  mig. Jag antog att han som satt bredvid mig i bilen, hade jobbat klart för idag och att han skulle åka hem till sin familj. Polisen som tog hand om mig nu var en vältränad kille i 30-årsåldern. Han lät mig gå framför honom när vi hade gått in på stationen. Vi kom in  i en lång korridor och jag kände verkligen inte igen mig. "Så vad har du gjort?" Hörde jag honom säga. Jag himlade med ögonen och hoppades på att han inte skulle fråga något mer. När vi klev in i ett rum så kunde man höra hur dörren smälldes igen. Det såg ut som polisdirektören log mot mig och jag kände mig bara mer och mer obekväm i den här situationen. Varför log hon egentligen mot mig? Njöt hon av det eller visste hon vem jag var? Jag förstod absolut ingenting. "Så vad har du gjort?", frågade hon medan hon fortsattes trycka på tangentbordet. Jag var fortfarande lika tyst som innan. "Jag har precis ställt henne samma fråga, men då svara hon inte." Polisdirektören reste sig upp och gick med bestämda steg bort till mig. "Då får jag väl se till så att hon börjar prata." Jag kände hur klumpen i magen växte och att jag kunde brista ut i gråt. "Melissa, kom med här.""
Den kvinnliga polisdirektören kunde nog vara i 45-årsåldern och hon vrakade vara bestämd. 
Det måste man väl vara för att kunna jobba inom detta. Men jag hade inte gjort något. Jag förstod inte varför hon var så otrevlig mot mig. Jag hade inte gjort något olagligt och det var inte ens mitt fel att Justin svimmade. Men Pattie påstod det. Och om jag ska vara ärlig så är jag inte förvånad. Hon gillar inte mig och hon tycker att jag förstör hennes sons liv. Med andra ord så tycker hon att jag är en bitch. Jag vet att jag hade sex med en främmande kille i Justin's och Emelie's säng för några månader sen. Och jag ångrar verkligen det. Och nu när jag tänker tillbaka till det ögonblicket, så kan jag säga att jag blir mer än äcklad. Jag ska förändra mitt liv, jag ska inte vara hon som alla ser som en hora som ligger med vem som helst. Jag ska helt klart förändra mitt liv. För jag orkar verkligen inte vara den tjejen som jag egentligen inte är. Vi kom in i ett annat rum några minuter senare. "Varsågod och sitt!" Jag satte mig ner på den hårda stolen innan ett ord hann lämna mina läppar. "Varför förde ni mig hit?" Hon hann fukta sina läppar innan en polis kom in i rummet med en påse i handen.
"Känner du igen den?" Jag svalde hårt. Detta kunde bara inte vara sant, vad det därför jag fick åka hit för det? "Är detta något slags förhör?" frågade jag oroligt medan jag kollade på påsen som låg på bordet framför mig.

 Ja, jag kan börja med att säga att jag lever.  Och att jag har riktigt mycket skola, jag menar, jag har verkligen inte så mycket tid åt det här. :( Och jag vill att (ett) kapitlet/kappitlena  ska vara trovärdigt/trovärdiga, så att man vill läsa det och så vidare. Jag brukar skriva på något kapitel i skolan på rasten/rasterna, men tro mig, man kommer inte så himla långt på dom där stunderna. Nej. jag säger inte att jag slutar och jag hoppas verkligen att ni vill ha en fortsättning på Nothing Like Us. Jag har planerat så mycket till den här novellen så att det inte är sant. Har till och med kommit på ideer till en annan novell som jag tänkte skriva efter denna. - Vad tycker ni om det? 
 
KOMMENTERA SÅ GÖR NI MIG GLAD!! :)
 
KOMMENTERA!