kapitel 26 - Dream!

 
 
Tidigare: 
 
Jag visste att Lucas var ond men jag visste inte att han var kapabel till något sådant. Det var fruktansvärt, hur kunde han. Jag var nästan mer förbannad på Justin än vad jag var på Lucas, skulle det inte egentligen vara tvärtom? Mitt liv var nu över. Jag kände absolut inget hopp, inte efter det här. Allt var förstört med andra ord, precis allt. Mitt liv kommer aldrig bli som det en gång var och jag orkade inte bry mig ett skit om det nu. Jag satt vid köksbordet när jag bröt ihop. Tårarna forsade ner längs kinderna och jag fick inte stop på dem. Jag behövde Justin mer än någonsin nu. Fast att jag hade sett för några minuter sen att han hade gått vidare med sitt liv så ville jag ändå krama om honom. Han hade varit mitt livs kärlek så pass länge så jag ville krama honom farväl. Jag kunde inte förstå än hur det kunde vara över. Men jag  orkade iförsig inte bry mig mer. Han var en player. En player som sa att han älskade mig över hela sitt hjärta. Men det var bara strunt prat. Han älskade inte mig.  Då hade han väl aldrig varit i otrogen mot mig, och i vår säng också för den delen. 
Tårarna rann och rann längs kinderna på mig. Alla drömmar som jag hade haft om honom kommer aldrig någonsin gå i uppfyllelse. Inte ens en av dem. 

"Han är vaken, Emelie." 
"Japp, men jag bryr mig inte om honom längre. Det är bra att han har vaknat och så, men nej." sa jag hest medan jag skakade på huvudet. Jag kunde inte begripa att Justin hade gått vidare med sitt liv.  Och att han inte verkade bry sig om att jag var försvunnen. Bara tanken på det fick mig att bli rädd riktigt rädd. Jag ville inte vara här mer, jag ville inte vara med Lucas. Han hade verkligen förstört mitt liv totalt. Han hade förstört allt för mig. Om jag bara visste vart vi befann oss då hade jag kunnat tänka ut en plan så att jag hade kunnat ta mig ut härifrån. Men det fanns ett problem. Där fanns lås på alla fönsterna och dörren skulle man inte ta och snacka om. Där var fler lås än vad man kunde tänka sig. Överdrivit många lås var där med andra ord. 
Han reste sig tvärt upp och gick med bestämda steg bort till mig. Jag såg säkert ut som ett vrak där jag satt på kökstolen. "Hur mår du egentligen?"  sa han lågt medan han strök min ena kind. "Varför låtsas du att du bry dig om mig?" Han suckade och flätade försiktigt samman våra fingrar.
 
 
Hans suck fick mig att vilja springa ifrån honom, men jag kunde inte det och jag visste inte riktigt varför. 
"Snälla, du, jag vill inte." sa jag och vände bort mitt huvud från honom. 
"Bara en, snälla..." Jag suckade, men inte irriterat utan beslutsamt. Min blick förflyttade sig sedan snabbt bort till trappan. Jag ville inte vara i hans närhet. Jag ville absolut inte kyssa honom heller. Och jag mådde bara ila av det när jag tänkte på det. Han äcklade mig. Och jag ville inte känna hans äckliga läppar mot min hud eller någon annan stans. Han var  psykiskt sjuk, hur kunde man tro att det kommer bli vi? Hur kunde man tro att jag kommer älska honom efter en kyss? Ja, störd var han verkligen. Innan jag visste ordet av det så var jag på väg upp för trappan som gick upp till övervåningen. Jag halv sprang in i det lilla sovrummet medan jag tänkte på det som hade kunnat hända för några minuter sen, där nere. Jag la mig i sängen, och jag kände hur tårarna började rinna ner längs kinderna på mig. 
Konstigt nog så saknade jag Justin mer än någonsin. Han var absolut död för mig, hur kunde han liksom göra så mot mig? Iförsig så var jag inte perfekt men det var ju ingen... Inte en enda. Men på något konstig sätt så saknade jag honom ändå. Jag saknade hans doft kunde man säga. Hans beröring och allt det där. 
"Baby, baby, baby?" 
"Va?" sa jag yrvaket. 
"Sch...baby..." 
"Justin? Ä-är d-det v-verkligen d-du?
"Mmh, mmh..." Var det ända som lämnade hans läppar. Han kysste mina läppar ett antal gånger innan han sa hest."Emelie, jag saknar dig så mycket så otroligt mycket, du anar inte hur mycket jag saknar dig!" 
 
 
"Men du är ju här nu." 
Han sken upp som en sol innan han återigen kysste mina läppar. Jag besvarade kyssarna fast att jag kanske inte skulle ha gjort det. Men saknaden var otroligt stor ändå. Jag slutade tvärt med att besvara hans kyssar.  Han tittade oroligt på mig som om jag hade råkat ut för något. 
"Vad är det, Emelie?"
"H-hur, h-hur k-kunde d-du g-göra s-såhär m-mot m-mig?" stammade jag lågt. 
"Emelie, jag är inte hos dig på riktigt..."
"Va? Vänta lite här nu. Är du inte hos mig? Men du kysste ju mig och du är precis framför mig." 
"Ja, i din dröm. Du drömmer, Emelie!" 
"Vad säger du...? Justin svara mig... Varför säger du att jag drömmer?" 
"Jag är så ledsen men det är precis vad du gör. Du drömmer. Jag älskar dig, och vi  ses snart igen kom ihåg det, okej?" Jag vaknade helt plötsligt och satte mig upp i sängen innan jag skrek hysteriskt.  "Justin, l-lämna mig in... Kom tillbaka jag ber dig, snälla. Justin, Justin, J-justin...j-jag j-jag ä-älskar d-dig." Tårarna började rinna längs mina kinder igen och jag skakade som aldrig förr. Jag älskade honom fortfarande...konstigt nog. Men man kan inte sluta älska en människa bara sådär. 
Jag tände sänglampan som hängde på den vita väggen bakom mig, boken som låg på sängbordet bredvid mig hade jag redan läst ut tre gånger. Här fanns absolut inget att göra. Jag hade önskat att jag hade haft tillgång till min mobiltelefon. Mamma var säkert orolig och jag orkade inte ens tänka på hur dåligt hon måste må nu när jag inte är på ett säkert ställe.   
Jag kollade sedan hastigt åt vänster och där låg ett litet foto på golvet. Jag sträckte mig ner till golvet medan jag flåsade som ett ånglok. 
Fotot var på mig och Justin. Det var den lilla bilden som jag hade haft i plånboken och bilden var tagen på någon gala för några år sen.  Vi såg så lyckliga ut. Man det var vi också. Jag kom tänka på alla roliga och tokiga stunder som vi hade haft tillsammans. Då när vi gick i källaren på sjukhuset, då när jag var så otroligt rädd. Iförsig så var det inget roligt minne men jag tänkte bara tillbaka till då när Justin höll om mig. Han tröstade mig  för att jag inbillade mig massa saker som inte ens stämde. Om någon hade sett mig i den situationen då hade dem säkert trott att jag hade varit psykiskt sjuk. Jag trodde själv att jag var det och att jag hade riktigt allvarliga problem. Jag somnade snart därefter med bilden i min hand. Bilden var det enda jag hade. Iallafall vad jag hade här och nu. Timmarna gick sakta och jag vaknade flera gånger innan jag hörde att någon gick på övervåningen.
"Lucas!" sa jag lågt innan jag hörde hur dörren öppnades. 
"Får jag komma in?" Min blick förflyttades bort till honom och det första jag såg var att han stod i endas kalsongerna. Varför vill du komma in hit?" sa jag med en tillgjord röst. 
"Därför" svarade han kort. "Det är inget svar." sa jag med en snäll ton." 
Han gick sakta in i rummet och jag bara satt där i sängen och kollade på honom.
"Jag har inte sagt att du får komma in hit."  Han tog ett djupt andetag innan han sa. "Du bestämmer inte över mig, miss Smith!" Han skrämde mig. Ju längre in han gick i rummet fick mig att bli räddare, räddare och räddare ju närmare han kom mig. 
Han smekte snabbt fingret under min haka innan han tog ett grepp runt min hals.
"Du håller käften nu, okej? Fattar du? Annars så sätter jag silvertejp runt munnen på dig." 
"Vad ska du göra med mig?" sa jag, samtidigt som jag chippade efter luft. 
Han lyfte hela höger armen innan han smällde till mig över kinden. Jag kände hur kinden svullna och att den brände och värkte. Jag kunde absolut brista ut i gråt i vilken sekund som helst men jag vågade inte. I nästa sekund så drog han av min rosa t-shirt som jag bar och han stod bara där och glodde på mig innan han återigen tog ett grepp runt min hals, men denna gången var det mycket hårdare grepp. "D-du k-kommer d-döda m-mig!" Var det som lämnade min strupe innan han släppte taget igen. Han hitta snabbt ett skärp som låg på golvet och med det gjorde han massa röda märken på min rygg. Jag ville bara skrika. Jag ville bara skrika ut min smärta. Men jag var för rädd för det alldeles för rädd. 
"Snälla, sluta, jag ber dig." Ljudet av skärpet som hördes mot min rygg var odrägligt. Och det gjorde så ont så att jag inte visste hur jag skulle bete mig.
"Justin, Justin, Justin, Justin."  skrek jag. 
"Han älskar inte dig din jävla äckliga hora."  Hans ord ekade i mitt huvud och jag ville verkligen, verkligen inte bli slagen så som jag blev nu. Men något sa åt mig att jag förtjänade det. Gjorde jag det? Och var jag en hora som han sa? 
Det gjorde ont inom mig när jag hörde dem orden. Jag hade aldrig blivit kallad det förut, iallafall inte vad jag kommer ihåg. 
Förlåt för den  sämsta uppdateringen, ever. Skolan är igång som vanligt och jag har inte lika mycket tid till det här. Jag gör mitt bästa. Jag hoppas att ni tyckte om dagens kapiel och lämnar en kommentar!
 

KOMMENTERA!