Kapitel 6 - Scared
Tidigare:
"Sweetheart, sover du?" Jag kände en hand i mitt hår när jag hörde det.
"Nu är jag det." Sa jag, och vände mig om och mötte Justin's blick.
"Vet du hur mycket klockan är?"
Jag skakade på huvudet medan jag lät mitt huvud falla på sned.
Justin skrattade och pekade på sin klocka som han har runt handleden innan det blev tyst. En tystnad tog över rummet och jag hörde mina egna hjärtslag så tyst var det.
"Är klockan 13:00?" Frågade jag.
Han log och nickade mot mig medan han satte sig ner på sängkanten.
"Men skulle du inte träffa någon idag?"
"Jo, egentligen! Men det vill jag inte nu för just nu vill jag bara umgås med dig."
Mina läppar var en aning torra så jag fuktade dem innan jag reste mig upp för att ta på mig morgonrocken.
Justin gick ut från sovrummet. Men när jag också hade gjort det så kollade jag vart han höll hus men han syndes inte till någon stans. Helt plötsligt så kände jag ett par händer på mina axlar, och jag kände hur stel jag blev.
"Justin?"
Han stod bakom mig och jag kände hur han höll på med mitt hår.
"Frukosten är klar?"
"Frukosten?" Jag hade nästan glömt bort att jag precis kom upp ur sängen, och bara tanken på det gjorde mig hungrig.
Justin pekade bort mot balkongdörren. "Verkligen?" Mumlade jag medan jag gick bort dit för att kolla.
Jo det stämde mycket väl, han hade dukat det lilla bordet på balkongen med mycket gott.
"Jag ville göra något extra åt dig."
Jag tittade frågande på honom medan mitt huvud var på sned.
"Em, du vet hur mycket jag älskar dig!"
"Ja!"
Jag suckade en djup suck innan jag vände mig om mot balkongdörren, ibland kan han bara vara för mycket. Han är verkligen en hjälteman men som sagt ibland kan han bara vara för mycket.
Jag tog en bit av min ostsmörgås. "Justin, jag vill inte att du ska servera mig så ofta!" Sa jag och kollade allvarligt på honom.
"Jag serverar väl dig inte så ofta?"
"Jo!"
Han rykte på axlarna och gick sedan in i vår svit igen.
Jag kom tänka på mamma precis när jag kollade ner i tidningen efter
att han gick in igen, Gud va länge sen det var vi såg sist. Det måste nog vara två år sen snart.
"Emelie, jag ska bara köra och fixa en sak!"
"Okej!" Svarade jag honom medan jag kollade ner i tidningen och åt på min ostsmörgås.
Det var verkligen ett kanonväder idag, solen ja precis allt. Men det är ju ändå sommar så det är väl inget konstigt med det. Efter en stund så reste jag mig upp och gick in i vår svit.
Jag bestämde mig hastigt för en snabb dusch under tiden Justin var iväg.
När jag hade tagit av mig alla kläderna så gick jag in i duschen och stängde duschdörrarna.
Jag lät det ljumma vattnet rinna ner längs min kropp i en stund. Jag stängde mina ögon under tiden jag tvättade bort löddret ur håret. Jag kände hur nån hade sin hand på min axel.
"Justin?" Stönade jag lågt innan jag öppnade mina ögon igen.
Jag vände mig om men det var ingen där, det var både en skön känsla och en besvikelse. Jag gick ut ur duschen några minuter senare och slingrade runt handduken runt min kropp.
Fotsteg hördes utanför dörren och att någon gick runt i vår svit.
Jag har faktiskt ingen aning om hur personen kan komma in i vårt hotellrum eller rätta sagt komma in i vår svit. Justin gick ju ut tidigare och då måste dörren ha gått i lås. Är det jag som inbillar mig att jag hör fotsteg så som jag gjorde när jag trodde att någon hade sin hand på min axel.
Det måste ju finnas en logisk förklaring till detta, som till exempel att en städerska har gått in för att städa eller att Justin har kommit tillbaka. Men han brukar ju alltid göra sig hörd när han kommer hem. Först och främst så brukar han sjunga så det kan inte vara han.
"Emelie, du inbillar dig bara." Viskade jag till mig själv medan jag tittade förskräckt in i den stora spegeln över vasken. Jag visste heller inte om jag skulle stanna inne på toaletten tills Justin kom tillbaka igen, eller om jag skulle ta modet att öppna dörren och undersöka vart det ljudet kom ifrån. Jag kände hur mina hjärtslag blev snabbare och snabbare för varje sekund som gick. Jag kände mig verkligen helt svimfärdig när jag tog ett grepp runt handtaget på dörren... Många tankar kom upp i mitt huvud, och jag tvekade igen.
Ska jag öppna eller ska jag inte öppna. Är jag inte förväntansfull på vad det kan vara?
Om det nu inte visar sig att det var någon där ute då måste jag vara psykisk sjuk. Varför inbillar jag mig grejer isåfall om det inte visar sig att någon är där ute eller att någon har varit det?
Ja, iförsig har Lucas förstört mitt liv totalt. Om jag inte hade fallit för honom då hade jag inte mått såhär idag. Jag ångrar verkligen det ögonblicket. Och jag vet att polisen inte gör något i dagsläget. Och det är ju värre nu när man är känd för alla vet vem man är, precis alla vet vem man är... Jag är så trött på alla rykten, och jag är så jävla trött på alla paparazzis. Kan dem inte bara skaffa sig ett liv? Istället för springa runt med den sura kameran och ställa hundra frågor på mindre än en minut. Nu tog jag kanske i lite för mycket men dem frågar en seriöst varje sekund... Jag förstår inte hur dem kan trivas med ett sånt jobb, man måste väl vara trött på sin egen röst när man kommer hem från jobbet hem till sin familj. Eller alla dem kanske inte har nån familj vad vet jag.
Ett klick ljud hördes. Hade jag verkligen öppnat dörren? Jag tog några djupa andetag innan jag öppnade dörren sakta, sakta.
"Mamma?" Sa jag samtidigt som jag var i en chock.
"Min lilla älskling" Sa hon lågt, samtidig som jag såg att det rann ner tårar längs hennes kinder..
Vi möttes på halva vägen och jag besvarade hennes varma kram.
"Vill du ha te eller något?" Tjöt jag i hennes famn.
Jag kände hur hon strök mig på ryggen och att hon viskade mot min hud.
"Te, tack!" Jag tittade upp på henne och log medan hon pussade mig på pannan.
Jag hoppade nästan in i sovrummet som ett litet barn på julafton. Jag tog på mig dem svarta korta shortsen och ett randigt Linné.
Efter att jag satte upp håret i en liten slarvig boll så gick jag ut i köket för att göra en kopp te till oss. Jag kan inte förstå att mamma sitter i vardagsrummet, och det är faktiskt rätt konstigt och läskigt på samma gång. För det är bara nån timme sen jag tänkte på henne.
När jag väl kom in i vardagsrummet igen och när jag hade gett henne koppen så bröt jag ut i gråt.
"Men lilla Emelie då! Har du och Justin bråkat eller vad? För isåfall såg jag honom i entrén." Sa hon och krama om mig.
"Mamma, jag tror att jag börjar bli deprimerad igen! Jag orkar bokstavligen inte mer."
Jag ville verkligen berätta om den där blåa skåpbilen som körde efter mig eller rätta sagt jag ville berätta om allt som har hänt.
"Emelie, säg inte så!" Röt hon medan hon försökte få ögonkontakt med mig.
Jag vill hoppa bakåt i tiden och se till så att jag inte träffat det där monstret. Lucas var verkligen ett monster. Jag vill göra allt bra, det hade varit perfekt att hoppa tillbaka i tiden och se till så att man inte hade träffat honom och sen hoppat tillbaka till nuet igen...
Justin måste tycka att detta är lika jobbigt och krävande som jag tycker det är. Han ska inte få skitet för det här, han ska inte få något för det här som jag tycker att han redan har fått.
Det var så typiskt mamma att tvinga mig till något som jag inte ville dela med mig. På ett sätt så ville jag bara skrika ut det för att jag var så otroligt rädd, men varje gång jag försökte nämna det så var det något som sa åt mig att jag skulle låta bli.
"Baby, jag är hemma!" Justin kom ut i vardagsrummet med ett leende på läpparna.
"Varför ser du så glad ut?"
Han rykte på axlar medan han gav mig vadå-blicken.
"Hur går det med musiken, Justin?" Sa mamma helt plötsligt.
"Det går väl bra, antar jag iallafall. I love music!"
"Sweetheart, sover du?" Jag kände en hand i mitt hår när jag hörde det.
"Nu är jag det." Sa jag, och vände mig om och mötte Justin's blick.
"Vet du hur mycket klockan är?"
Jag skakade på huvudet medan jag lät mitt huvud falla på sned.
Justin skrattade och pekade på sin klocka som han har runt handleden innan det blev tyst. En tystnad tog över rummet och jag hörde mina egna hjärtslag så tyst var det.
"Är klockan 13:00?" Frågade jag.
Han log och nickade mot mig medan han satte sig ner på sängkanten.
"Men skulle du inte träffa någon idag?"
"Jo, egentligen! Men det vill jag inte nu för just nu vill jag bara umgås med dig."
Mina läppar var en aning torra så jag fuktade dem innan jag reste mig upp för att ta på mig morgonrocken.
Justin gick ut från sovrummet. Men när jag också hade gjort det så kollade jag vart han höll hus men han syndes inte till någon stans. Helt plötsligt så kände jag ett par händer på mina axlar, och jag kände hur stel jag blev.
"Justin?"
Han stod bakom mig och jag kände hur han höll på med mitt hår.
"Frukosten är klar?"
"Frukosten?" Jag hade nästan glömt bort att jag precis kom upp ur sängen, och bara tanken på det gjorde mig hungrig.
Justin pekade bort mot balkongdörren. "Verkligen?" Mumlade jag medan jag gick bort dit för att kolla.
Jo det stämde mycket väl, han hade dukat det lilla bordet på balkongen med mycket gott.
"Jag ville göra något extra åt dig."
Jag tittade frågande på honom medan mitt huvud var på sned.
"Em, du vet hur mycket jag älskar dig!"
"Ja!"
Jag suckade en djup suck innan jag vände mig om mot balkongdörren, ibland kan han bara vara för mycket. Han är verkligen en hjälteman men som sagt ibland kan han bara vara för mycket.
Jag tog en bit av min ostsmörgås. "Justin, jag vill inte att du ska servera mig så ofta!" Sa jag och kollade allvarligt på honom.
"Jag serverar väl dig inte så ofta?"
"Jo!"
Han rykte på axlarna och gick sedan in i vår svit igen.
Jag kom tänka på mamma precis när jag kollade ner i tidningen efter
att han gick in igen, Gud va länge sen det var vi såg sist. Det måste nog vara två år sen snart.
"Emelie, jag ska bara köra och fixa en sak!"
"Okej!" Svarade jag honom medan jag kollade ner i tidningen och åt på min ostsmörgås.
Det var verkligen ett kanonväder idag, solen ja precis allt. Men det är ju ändå sommar så det är väl inget konstigt med det. Efter en stund så reste jag mig upp och gick in i vår svit.
Jag bestämde mig hastigt för en snabb dusch under tiden Justin var iväg.
När jag hade tagit av mig alla kläderna så gick jag in i duschen och stängde duschdörrarna.
Jag lät det ljumma vattnet rinna ner längs min kropp i en stund. Jag stängde mina ögon under tiden jag tvättade bort löddret ur håret. Jag kände hur nån hade sin hand på min axel.
"Justin?" Stönade jag lågt innan jag öppnade mina ögon igen.
Jag vände mig om men det var ingen där, det var både en skön känsla och en besvikelse. Jag gick ut ur duschen några minuter senare och slingrade runt handduken runt min kropp.
Fotsteg hördes utanför dörren och att någon gick runt i vår svit.
Jag har faktiskt ingen aning om hur personen kan komma in i vårt hotellrum eller rätta sagt komma in i vår svit. Justin gick ju ut tidigare och då måste dörren ha gått i lås. Är det jag som inbillar mig att jag hör fotsteg så som jag gjorde när jag trodde att någon hade sin hand på min axel.
Det måste ju finnas en logisk förklaring till detta, som till exempel att en städerska har gått in för att städa eller att Justin har kommit tillbaka. Men han brukar ju alltid göra sig hörd när han kommer hem. Först och främst så brukar han sjunga så det kan inte vara han.
"Emelie, du inbillar dig bara." Viskade jag till mig själv medan jag tittade förskräckt in i den stora spegeln över vasken. Jag visste heller inte om jag skulle stanna inne på toaletten tills Justin kom tillbaka igen, eller om jag skulle ta modet att öppna dörren och undersöka vart det ljudet kom ifrån. Jag kände hur mina hjärtslag blev snabbare och snabbare för varje sekund som gick. Jag kände mig verkligen helt svimfärdig när jag tog ett grepp runt handtaget på dörren... Många tankar kom upp i mitt huvud, och jag tvekade igen.
Ska jag öppna eller ska jag inte öppna. Är jag inte förväntansfull på vad det kan vara?
Om det nu inte visar sig att det var någon där ute då måste jag vara psykisk sjuk. Varför inbillar jag mig grejer isåfall om det inte visar sig att någon är där ute eller att någon har varit det?
Ja, iförsig har Lucas förstört mitt liv totalt. Om jag inte hade fallit för honom då hade jag inte mått såhär idag. Jag ångrar verkligen det ögonblicket. Och jag vet att polisen inte gör något i dagsläget. Och det är ju värre nu när man är känd för alla vet vem man är, precis alla vet vem man är... Jag är så trött på alla rykten, och jag är så jävla trött på alla paparazzis. Kan dem inte bara skaffa sig ett liv? Istället för springa runt med den sura kameran och ställa hundra frågor på mindre än en minut. Nu tog jag kanske i lite för mycket men dem frågar en seriöst varje sekund... Jag förstår inte hur dem kan trivas med ett sånt jobb, man måste väl vara trött på sin egen röst när man kommer hem från jobbet hem till sin familj. Eller alla dem kanske inte har nån familj vad vet jag.
Ett klick ljud hördes. Hade jag verkligen öppnat dörren? Jag tog några djupa andetag innan jag öppnade dörren sakta, sakta.
"Mamma?" Sa jag samtidigt som jag var i en chock.
"Min lilla älskling" Sa hon lågt, samtidig som jag såg att det rann ner tårar längs hennes kinder..
Vi möttes på halva vägen och jag besvarade hennes varma kram.
"Vill du ha te eller något?" Tjöt jag i hennes famn.
Jag kände hur hon strök mig på ryggen och att hon viskade mot min hud.
"Te, tack!" Jag tittade upp på henne och log medan hon pussade mig på pannan.
Jag hoppade nästan in i sovrummet som ett litet barn på julafton. Jag tog på mig dem svarta korta shortsen och ett randigt Linné.
Efter att jag satte upp håret i en liten slarvig boll så gick jag ut i köket för att göra en kopp te till oss. Jag kan inte förstå att mamma sitter i vardagsrummet, och det är faktiskt rätt konstigt och läskigt på samma gång. För det är bara nån timme sen jag tänkte på henne.
När jag väl kom in i vardagsrummet igen och när jag hade gett henne koppen så bröt jag ut i gråt.
"Men lilla Emelie då! Har du och Justin bråkat eller vad? För isåfall såg jag honom i entrén." Sa hon och krama om mig.
"Mamma, jag tror att jag börjar bli deprimerad igen! Jag orkar bokstavligen inte mer."
Jag ville verkligen berätta om den där blåa skåpbilen som körde efter mig eller rätta sagt jag ville berätta om allt som har hänt.
"Emelie, säg inte så!" Röt hon medan hon försökte få ögonkontakt med mig.
Jag vill hoppa bakåt i tiden och se till så att jag inte träffat det där monstret. Lucas var verkligen ett monster. Jag vill göra allt bra, det hade varit perfekt att hoppa tillbaka i tiden och se till så att man inte hade träffat honom och sen hoppat tillbaka till nuet igen...
Justin måste tycka att detta är lika jobbigt och krävande som jag tycker det är. Han ska inte få skitet för det här, han ska inte få något för det här som jag tycker att han redan har fått.
Det var så typiskt mamma att tvinga mig till något som jag inte ville dela med mig. På ett sätt så ville jag bara skrika ut det för att jag var så otroligt rädd, men varje gång jag försökte nämna det så var det något som sa åt mig att jag skulle låta bli.
"Baby, jag är hemma!" Justin kom ut i vardagsrummet med ett leende på läpparna.
"Varför ser du så glad ut?"
Han rykte på axlar medan han gav mig vadå-blicken.
"Hur går det med musiken, Justin?" Sa mamma helt plötsligt.
"Det går väl bra, antar jag iallafall. I love music!"
"It goes well, I guess anyway. I love music!"
Mamma nickade förstående mot honom samtidigt som hon rättade till en hårslinga som hängde ner för mina ögon.
"Emelie, har du träffat Melissa på de senaste månaderna?" Jag skakade ivrigt på huvudet samtidigt som jag tittade sorgset på henne.
"Vad har hänt?"
Justin satte sig ner bredvid mig och tog tag i min hand och höll ett hårt grepp runt den.
"Du vet att Lucas misshandla mig." Jag tog ett djupt andetag för att orka berätta för henne vad som egentligen hade hänt. "Hennes kille började misshandla henne förra året precis så som Lucas gjorde med mig. Och jag har precis fått reda på det."
Justin höll ett hårdare grepp runt min hand och mamma kramade om mig när hon såg att mina tårar rann ner för mina kinder.
Förlåt, förlåt för dålig uppdatering! Jag hoppas verkligen att ni tyckte om kapitlet.
Och tack för att ni har kommenterat på de senaste kapitlena! <3
känner mig lite tjatig nu men kommentera om du/ni vill ha en fortsättnig... :)
Kommentarer
Postat av: Drogad i noveller
As bra! Har längtat efter ett till kapitel! In love
Postat av: Alva
Jag älskar dina noveller dom är skit bra
Trackback
