kapitel 11 - No
Tidigare:
Mina ben var som gelé som inte kunde hålla sig uppe. Jag tror inte heller att jag har gråtit såhär mycket tidigare som nu. Om Justin inte överlever så är det mitt fel. Om jag bara hade låtit honom sova med mig igår kväll, då hade aldrig denna händelsen hänt. Jag hade kunnat stoppat honom för att köra iväg.
Och vem var det egentligen han prata med? Jag hade så många frågor om detta som bara han kunde svara på.
"Vi åker till sjukhuset nu!" sa Scooter, medan jag såg en tår rinna ner längst med hans kind.
Jag satte mig ner bredvid Pattie igen, när vi kom in i bilen.
Mina hjärtslag blev oregelbundna och jag kände hur allt snurrade. Jag kunde knappt andas pågrund av den starka ångesten jag hade.
Lukten av sjukhus gjorde mig illamående. Och i det väntrummet som vi satt i gjorde mig galen. Jag kunde se genom fönstret att dem undersökte honom med olika instrument som dem använde. En orolighet smög fram och jag kände att jag hade svårt att andas, pågrund av den starka ångesten jag hade. Tiden stod stilla men ändå inte. Jag kollade på klockan var femte minut men minutvisaren hade inte flyttat sig så mycket som jag hade hoppats på. Sekunderna blev till minuter och minuterna blev till timmar, men inget hände.
Inte ens ett ända ord av en läkare eller en sjuksköterska. Pattie blev mer orolig för varje sekund som gick, varje gång en läkare gick ut ur hans rum så ställde hon sig upp.
"Har någon ringt, Jeremy?"
Pattie bröt ihop i samma sekund som han sa det. Och jag kände hur tårarna rann ner längst med mina kinder. Varför skulle Gud just straffa Justin av alla på jorden, vad hade han gjort för att förtjäna det? Om det skulle vara någon så skulle det vara jag. Det skulle varit jag som hade legat i det vita rummet och kämpat för mitt liv. Mitt liv är inte lika mycket värt som honoms, jag hade inte orsakat lika mycket smärta som han. Jag reste mig helt plötsligt upp för att jag inte klarade av att se Pattie. Hon var helt förstörd och man såg att hon inte hade sovit en enda blund under natten, men vem hade gjort det? Jag gick bort till telefonerna som hängde på väggen lite längre bort.
Mina ben var som gelé som inte kunde hålla sig uppe. Jag tror inte heller att jag har gråtit såhär mycket tidigare som nu. Om Justin inte överlever så är det mitt fel. Om jag bara hade låtit honom sova med mig igår kväll, då hade aldrig denna händelsen hänt. Jag hade kunnat stoppat honom för att köra iväg.
Och vem var det egentligen han prata med? Jag hade så många frågor om detta som bara han kunde svara på.
"Vi åker till sjukhuset nu!" sa Scooter, medan jag såg en tår rinna ner längst med hans kind.
Jag satte mig ner bredvid Pattie igen, när vi kom in i bilen.
Mina hjärtslag blev oregelbundna och jag kände hur allt snurrade. Jag kunde knappt andas pågrund av den starka ångesten jag hade.
Inte ens ett ända ord av en läkare eller en sjuksköterska. Pattie blev mer orolig för varje sekund som gick, varje gång en läkare gick ut ur hans rum så ställde hon sig upp.
"Har någon ringt, Jeremy?"
Pattie bröt ihop i samma sekund som han sa det. Och jag kände hur tårarna rann ner längst med mina kinder. Varför skulle Gud just straffa Justin av alla på jorden, vad hade han gjort för att förtjäna det? Om det skulle vara någon så skulle det vara jag. Det skulle varit jag som hade legat i det vita rummet och kämpat för mitt liv. Mitt liv är inte lika mycket värt som honoms, jag hade inte orsakat lika mycket smärta som han. Jag reste mig helt plötsligt upp för att jag inte klarade av att se Pattie. Hon var helt förstörd och man såg att hon inte hade sovit en enda blund under natten, men vem hade gjort det? Jag gick bort till telefonerna som hängde på väggen lite längre bort.
Dem höll varandra i händerna och tittade bort på det rummet som Justin låg i.
"Hallå, vem är det?" Hörde jag henne säga trött.
"Melissa, du måste komma till sjukhuset nu!"
"Har Justin börjat misshandla dig?"
Hur kunde hon ens ställa den frågan, som hon sa. Jag skakade på huvudet och sa lågt.
"Justin. Justin har varit med i en svår bilolycka."
"Älskling, hur mår han?"
"Jag vet inte!" Jag bröt ihop och sprang bort till Pattie och Scooter där dem fortfarande satt.
"Hej, ursäkta men vem av er är Emelie?" Hörde jag en okänd kvinnlig röst säga, strax efter jag hade satt mig ner.
Jag reste mig upp fortare än blixten och stammade lågt ut. "D-det ä-är j-jag!"
"Mr. Bieber vill träffa dig, för det ända ordet som lämnade hans läppar var Emelie!" Jag gav Pattie en blick innan jag vände mig om igen för att gå in i hans rum. Han var helt blek som ett vitt lakan och jag kände hur tårarna började rinna igen. Den låga stolen som stod bredvid honom där han låg satte jag mig på. Hans hand var lika blek som resten av hans kropp. Han skrämde mig verkligen av den bleka färgen han hade på kroppen.
"Justin, hur mår du?" tjöt jag.
"Emelie, Emelie, Emelie!"
"Jag är här." svarade jag honom medan jag strök hans ena hand.
Efter en stund i det vita lilla rummet så kom det in en läkare in till oss och sa.
"Vi måste söva honom nu."
"Får jag lov att stanna kvar sen?"
Den manliga läkaren nickade vänligt mot mig medan han gav honom narkos.
"Du måste ta det lungt nu." Jag nickade snabbt och gick sedan bort till stolen där jag satt tidigare.
Tiden gick men jag lämnade inte hans sida för någon sekund. Läget var forfarande riktigt allvarligt, men det var inte något jag tänkte på.
Jag tog helt plötsligt hans hand i min och kramade om den lite nätt innan jag sa.
"Justin, förlåt mig!" Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte min mening.
"Justin, jag skulle egentligen sagt detta till dig i förrgår. Men jag var så jävla självisk och tänkte bara på mig själv och på mitt skinn."
"När vi var på restaurangen häromdagen så hände det något. Mitt livs största misstag hände på kvällen, då du gick iväg för att du fick ett samtal." Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta säga det, jag visste inte hur jag skulle kunna förklara för honom att det var en olycka. Och inget annat, men mitt hjärta slog fortare och fortare. Och jag kände hur min hjärna ville spricka om jag inte fick mig ur det jag ville säga honom.
"Justin, jag låg nästan med någon..." tjöt jag och kollade ner i golvet.
"Har du varit otrogen mot honom?" Hörde jag en välkänd röst säga.
Jag tittade upp från golvet innan min blick sneglade bort mot dörröppningen. Melissa stod där helt förskräckt och kollade på mig med stora ögon.
"Hej!", sa jag och hoppades på att jag hörde fel tidigare.
"Har du varit otrogen mot honom?" Hörde jag henne säga igen medan jag såg att dörren stängdes.
"Det var bara engångs grej!" Försökte jag intala henne medan jag såg hur orolig hon var.
"Lova att du inte berättar det för Justin, okej?"
"Em, du vet att jag inte tänker säga ett ända ord om det." log hon.
"Melissa, vad skulle jag gjort utan dig?"
Hon rykte på axlarna medan hon besvarade min kram. Det var faktiskt skönt att få krama om någon efter allt som hade hänt.
"Vill du att jag ska gå ut?" frågade hon och tittade bort på Justin.
"Nej, stanna."
"Stanna? Som du vill...", sa hon medan hon strök min kind.
"Är Nick med?"
"Nick?" Hon suckade en djup suck innan hon fortsatte på sin mening.
"Emelie, jag försöker undvika honom så mycket som det bara går."
"Okej!"
"Varför gör du inte slut med fanskapet då?"
"För det är inte så lätt som det är sagt, Emelie." Hennes välformade läppar blev torra under vårt samtal, hon fuktade dem lite snabbt innan hon öppnade munnen för att säga.
"Han är lika grym som Lucas!"
Tårar föll ner längst med våra kinder och ett pipande ljud hördes från EKG-maskinen. Jag hoppade till när dörren öppnades, och Melissa tog tag i min hand. Läkarteamet kom in med olika hjärtmaskiner på en vagn.
"Ut. han har hjärttillstånd!" skrek en av läkarna.
Mina ögon svullna upp och tårarna forsade ner när vi klev ut ur rummet.
Pattie hade bokstavligen brutit ihop och det fanns jättemånga sjuksköterskor vid hennes sida.
"Du kan få lite lugnande medel."
"Lugnade medel? Sa du det? Min son ligger för fan i det rummet med hjärttillstånd!" skrek hon hysteriskt.
Tiden stod verkligen stilla nu och jag fattade inte vad som hade hänt. Hade Justin hjärtstillestånd? Kommer jag aldrig att få se hans vackra ögon igen?
Det var helt tyst på hela avdelningen eller rätta sagt jag stängde ut alla ljuden som hördes. Ungefär efter tjugo långa minuter så såg jag en läkare prata med scooter och Pattie.
"Nej, nej, nej, nej, nej ..." Jag gick närmare dem för att få reda på vad som hade hänt.
"Jag beklagar verkligen! Men hans liv gick inte att rädda!"
"Nej, nej, mitt lilla barn!"
Läkaren strök henne över axeln medan hon var i Scooter's famn.
"Är Justin död?"
Läkaren flyttade sin blick bort till mig och jag behövde bara se hans ansiktsuttryck för att förstå vad som hade hänt.
"Nej!" skrek jag hysterisk medan jag låg på golvet.
"Har du varit otrogen mot honom?" Hörde jag en välkänd röst säga.
Jag tittade upp från golvet innan min blick sneglade bort mot dörröppningen. Melissa stod där helt förskräckt och kollade på mig med stora ögon.
"Hej!", sa jag och hoppades på att jag hörde fel tidigare.
"Har du varit otrogen mot honom?" Hörde jag henne säga igen medan jag såg att dörren stängdes.
"Det var bara engångs grej!" Försökte jag intala henne medan jag såg hur orolig hon var.
"Lova att du inte berättar det för Justin, okej?"
"Em, du vet att jag inte tänker säga ett ända ord om det." log hon.
"Melissa, vad skulle jag gjort utan dig?"
Hon rykte på axlarna medan hon besvarade min kram. Det var faktiskt skönt att få krama om någon efter allt som hade hänt.
"Vill du att jag ska gå ut?" frågade hon och tittade bort på Justin.
"Nej, stanna."
"Stanna? Som du vill...", sa hon medan hon strök min kind.
"Är Nick med?"
"Nick?" Hon suckade en djup suck innan hon fortsatte på sin mening.
"Emelie, jag försöker undvika honom så mycket som det bara går."
"Okej!"
"Varför gör du inte slut med fanskapet då?"
"För det är inte så lätt som det är sagt, Emelie." Hennes välformade läppar blev torra under vårt samtal, hon fuktade dem lite snabbt innan hon öppnade munnen för att säga.
"Han är lika grym som Lucas!"
Tårar föll ner längst med våra kinder och ett pipande ljud hördes från EKG-maskinen. Jag hoppade till när dörren öppnades, och Melissa tog tag i min hand. Läkarteamet kom in med olika hjärtmaskiner på en vagn.
"Ut. han har hjärttillstånd!" skrek en av läkarna.
Mina ögon svullna upp och tårarna forsade ner när vi klev ut ur rummet.
Pattie hade bokstavligen brutit ihop och det fanns jättemånga sjuksköterskor vid hennes sida.
"Du kan få lite lugnande medel."
"Lugnade medel? Sa du det? Min son ligger för fan i det rummet med hjärttillstånd!" skrek hon hysteriskt.
Tiden stod verkligen stilla nu och jag fattade inte vad som hade hänt. Hade Justin hjärtstillestånd? Kommer jag aldrig att få se hans vackra ögon igen?
Det var helt tyst på hela avdelningen eller rätta sagt jag stängde ut alla ljuden som hördes. Ungefär efter tjugo långa minuter så såg jag en läkare prata med scooter och Pattie.
"Nej, nej, nej, nej, nej ..." Jag gick närmare dem för att få reda på vad som hade hänt.
"Jag beklagar verkligen! Men hans liv gick inte att rädda!"
"Nej, nej, mitt lilla barn!"
Läkaren strök henne över axeln medan hon var i Scooter's famn.
"Är Justin död?"
Läkaren flyttade sin blick bort till mig och jag behövde bara se hans ansiktsuttryck för att förstå vad som hade hänt.
"Nej!" skrek jag hysterisk medan jag låg på golvet.
Vad tror ni händer härnäst?
Kommentera för mer, om ni verkligen vill ha en fortsättng! :)
Kommentarer
Trackback
