kapitel 10 - My love, please
Tidigare:
"Justin fick ett samtal om att du låg på sjukhuset, och att du hade varit med i en svår bilolycka."
"Va?" Jag kände på mig att hon slöt ögona. "Sa du sjukhuset?"
Hjärtat slog hårdare på mig och jag kände hur rummet snurrade.
"Emelie, är du kvar?"
Jag mumlade något till svar. Men jag vet inte riktigt vad jag svarade henne.
"Är du hemma?"
"Ja..." svarade hon oroligt medan jag hörde hennes andetag i luren.
Samtalet avbröts helt plötsligt medan jag sprang ut i hallen.
Hans mobil låg kvar där på golvet, och jag kände på mig att denna dagen inte skulle sluta bra.
Jag kunde knappt andas, och jag trodde seriöst att jag var döende när jag kom in i bilen.
Den minuten som hann gå innan jag hann in i bilen var inte som vilken minut som helst.
Jag startade motorn och körde ner för gatan. Radion i bilen var på det högsta och jag körde och körde, men det ända jag hade i huvudet var mamma. Jag visste inte ens om alkoholen var ute ur kroppen på mig. Det blev kanske lite för mycket igår, men jag hade inte ens tanken på det då.
Jag kunde inte tänka klart helt, för alla bilarna som jag mötte tuttade som om det hade varit en idiot som hade varit ute och kört.
Solen sken starkt när min blick vandrade bort till sätet bredvid mig.
"Emelie?" mumlade jag, medan min blick var fäst på det sätet.
Tuttande-ljud for förbi mig i en evighet. Det kanske inte var så länge men jag var inte riktigt nykter så jag upplevde allt som en evighet.
Ilningar for igenom hela kroppen på mig och några sekunder senare så kände jag att bilen voltade, den voltade inte bara ett varv innan den landade på vägen igen. Utan den voltade minst två varv innan den landade upp och ner på vägen. En smärta tog över min rygg och jag kände och märkte att jag inte kunde göra så mycket i den situationen som jag var i. Jag måste ha tänkt mycket innan jag slöt mina ömma tunga ögonlock. Jag kände hur munnen gjorde ont när jag viskade lågt ut. "Emelie!" Emelie var hon jag hade i skallen ända tills jag slöt ögona.
Jag kunde absolut inte sitta still på barstolen som stod bland alla dem andra barstolarna.
Mitt huvud gjorde ont när jag tänkte på allt som hade hänt. Jag kunde fortfarande inte förstå att jag prata med Pattie för bara någon timme sen. Jag plockade upp Justin's vita skjorta som låg på golvet, innan jag vek ihop den och la den på bordet framför mig.
Den blicken han gav mig innan han lämnade mig ensam, fick mig att rysa.
Och då menar jag verkligen rysa. Det hade nu gått cirka en timme sen han lämnade vår tomt och jag ville absolut inte tänka på det värsta. Men jag var orolig så jag bestämde mig för att ringa Scooter. Jag vet mycket väl att han brukar få samtal av han, och då säger Justin att han bara ska köra en runda men det stämmer ju inte alltid. Jag tog sakta upp luren från golvet innan jag tryckte fram hans kontakter.
"Hey bro!" svarade han trött.
"Det är Emelie! Är Justin med dig?"
"Nej, har det hänt något då?" Jag berättade allt om det där samtalet Justin fick och när jag pratade med Pattie.
"Jag kör och hämtar hans mamma först innan jag kommer till er." Jag hörde på hans röst att han var lika orolig som mig. Jag vet inte varför jag tänkte på det värsta hela tiden, men jag kände på mig att denna dagen inte skulle sluta bra. Mina sandaler som stod i hallen tog jag på mig snabbt innan jag tog mig ut genom ytterdörren. När jag hade känt efter så att dörren hade gått i lås, så såg jag hans splitter nya BMW köra in på vår tomt.
Det tog inte många sekunder innan Pattie hoppade ur bilen och sprang mot mig.
Att få vara i hennes armar var verkligen jätteskönt. Både hon och jag kände Justin så väl så att vi visste på ett ungefär vilket håll han hade kört.
"Älskling, det kommer ordna sig!" Hörde jag henne säga med gråten i halsen.
Jag ville verkligen tro henne. Men det var verkligen inte lika lätt som det var sagt. Jag mötte hennes blick när vi hade hoppat in i bilen och mitt fejk leende syndes igenom. Det började med att en tår föll ner för hennes kind.
Jag tog ett hårt grepp runt hennes ena hand och hoppades på att jag hade fel.
"Damn..."
"Justin fick ett samtal om att du låg på sjukhuset, och att du hade varit med i en svår bilolycka."
"Va?" Jag kände på mig att hon slöt ögona. "Sa du sjukhuset?"
Hjärtat slog hårdare på mig och jag kände hur rummet snurrade.
"Emelie, är du kvar?"
Jag mumlade något till svar. Men jag vet inte riktigt vad jag svarade henne.
"Är du hemma?"
"Ja..." svarade hon oroligt medan jag hörde hennes andetag i luren.
Samtalet avbröts helt plötsligt medan jag sprang ut i hallen.
Hans mobil låg kvar där på golvet, och jag kände på mig att denna dagen inte skulle sluta bra.
Jag kunde knappt andas, och jag trodde seriöst att jag var döende när jag kom in i bilen.
Den minuten som hann gå innan jag hann in i bilen var inte som vilken minut som helst.
Jag startade motorn och körde ner för gatan. Radion i bilen var på det högsta och jag körde och körde, men det ända jag hade i huvudet var mamma. Jag visste inte ens om alkoholen var ute ur kroppen på mig. Det blev kanske lite för mycket igår, men jag hade inte ens tanken på det då.
Jag kunde inte tänka klart helt, för alla bilarna som jag mötte tuttade som om det hade varit en idiot som hade varit ute och kört.
Solen sken starkt när min blick vandrade bort till sätet bredvid mig.
"Emelie?" mumlade jag, medan min blick var fäst på det sätet.
Tuttande-ljud for förbi mig i en evighet. Det kanske inte var så länge men jag var inte riktigt nykter så jag upplevde allt som en evighet.
Ilningar for igenom hela kroppen på mig och några sekunder senare så kände jag att bilen voltade, den voltade inte bara ett varv innan den landade på vägen igen. Utan den voltade minst två varv innan den landade upp och ner på vägen. En smärta tog över min rygg och jag kände och märkte att jag inte kunde göra så mycket i den situationen som jag var i. Jag måste ha tänkt mycket innan jag slöt mina ömma tunga ögonlock. Jag kände hur munnen gjorde ont när jag viskade lågt ut. "Emelie!" Emelie var hon jag hade i skallen ända tills jag slöt ögona.
Mitt huvud gjorde ont när jag tänkte på allt som hade hänt. Jag kunde fortfarande inte förstå att jag prata med Pattie för bara någon timme sen. Jag plockade upp Justin's vita skjorta som låg på golvet, innan jag vek ihop den och la den på bordet framför mig.
Den blicken han gav mig innan han lämnade mig ensam, fick mig att rysa.
Och då menar jag verkligen rysa. Det hade nu gått cirka en timme sen han lämnade vår tomt och jag ville absolut inte tänka på det värsta. Men jag var orolig så jag bestämde mig för att ringa Scooter. Jag vet mycket väl att han brukar få samtal av han, och då säger Justin att han bara ska köra en runda men det stämmer ju inte alltid. Jag tog sakta upp luren från golvet innan jag tryckte fram hans kontakter.
"Hey bro!" svarade han trött.
"Det är Emelie! Är Justin med dig?"
"Nej, har det hänt något då?" Jag berättade allt om det där samtalet Justin fick och när jag pratade med Pattie.
"Jag kör och hämtar hans mamma först innan jag kommer till er." Jag hörde på hans röst att han var lika orolig som mig. Jag vet inte varför jag tänkte på det värsta hela tiden, men jag kände på mig att denna dagen inte skulle sluta bra. Mina sandaler som stod i hallen tog jag på mig snabbt innan jag tog mig ut genom ytterdörren. När jag hade känt efter så att dörren hade gått i lås, så såg jag hans splitter nya BMW köra in på vår tomt.
Det tog inte många sekunder innan Pattie hoppade ur bilen och sprang mot mig.
Att få vara i hennes armar var verkligen jätteskönt. Både hon och jag kände Justin så väl så att vi visste på ett ungefär vilket håll han hade kört.
"Älskling, det kommer ordna sig!" Hörde jag henne säga med gråten i halsen.
Jag ville verkligen tro henne. Men det var verkligen inte lika lätt som det var sagt. Jag mötte hennes blick när vi hade hoppat in i bilen och mitt fejk leende syndes igenom. Det började med att en tår föll ner för hennes kind.
Jag tog ett hårt grepp runt hennes ena hand och hoppades på att jag hade fel.
"Damn..."
(lyssna på låten mendan ni läser, om ni vill! Kunde tyvärr inte göra videon mindre.)
Vi båda två hoppade till samtidigt där bak. När vi öppnade våra ögon eller rätta sagt när jag gjorde det, så såg jag räddningstjänsten lite längre fram.
Scooter pratade med en polis genom det nerdragna fönstret och jag fick verkligen panik.
"Är det Justin? Är han skadad?" skrek jag och hoppade ur bilen.
"Ey, tjejen! Du får inte lov att vara där borta." Hörde jag honom skrika efter mig.
Tårarna blev fler och fler och jag grät hela vägen bort till olyckan där den hade ägt rum.
Jag tittade förvirrat runt omkring mig innan jag såg en krockad bil. Det var hans bil och jag såg honom fortfarande sitta kvar i föraresätet.
"Ta ut honom! Ta ut honom, ta ut honom ur bilen nu!" skrek jag medan tårarna rann ner för mina kinder. En man som jobbade i räddningstjänsten höll om mig så att jag inte kunde ta mig fram till Justin.
"Justin. Justin, du får inte lov att lämna mig, hör du det?!" skrek jag medan tårarna forsade ner för mina kinder. Hans ansikte var helt blodigt och jag hörde att dem sa att han var medvetslös.
"Ni får ta bort tjejen härifrån!" skrek en av ambulanspersonalen.
"Kom här", sa mannen som höll om mig.
"N-nej. J-jag m-måste f-få s-se h-honom..." stammade jag mot hans bröst.
Mannen gick bort med mig till Pattie och Scooter, och jag såg hur Pattie bröt ihop när hon fick syn på oss.
"Är du Patricia Mallette?" sa han, när vi kom fram till dem.
Hon nickade och torkade bort sina tårar som hade runnit längst med hennes kinder.
Scooter ställde sig bakom oss så att Pattie inte skulle ramla baklänges eller något liknade.
"Jag beklagar verkligen...! Det var en riktig allvarlig trafikolycka, måste jag bara säga."
"Kommer han klara sig?" skrek jag högt.
"I dagsläget så vet vi inte. Men risken är riktigt liten att han överlever, utan några skador."
Mina ben var som gelé som inte kunde hålla sig uppe. Jag tror inte heller att jag har gråtit såhär mycket tidigare som nu. Om Justin inte överlever så är det mitt fel. Om jag bara hade låtit honom sova med mig igår kväll, då hade aldrig denna händelsen hänt. Jag hade kunnat stoppat honom för att köra iväg.
Och vem var det egentligen han prata med? Jag hade så många frågor om detta som bara han kunde svara på.
"Vi åker till sjukhuset nu!" sa Scooter, medan jag såg en tår rinna ner längst med hans kind.
Jag satte mig ner bredvid Pattie igen, när vi kom in i bilen.
Mina hjärtslag blev oregelbundna och jag kände hur allt snurrade. Jag kunde knappt andas pågrund av den starka ångesten jag hade.
Scooter pratade med en polis genom det nerdragna fönstret och jag fick verkligen panik.
"Är det Justin? Är han skadad?" skrek jag och hoppade ur bilen.
"Ey, tjejen! Du får inte lov att vara där borta." Hörde jag honom skrika efter mig.
Tårarna blev fler och fler och jag grät hela vägen bort till olyckan där den hade ägt rum.
Jag tittade förvirrat runt omkring mig innan jag såg en krockad bil. Det var hans bil och jag såg honom fortfarande sitta kvar i föraresätet.
"Ta ut honom! Ta ut honom, ta ut honom ur bilen nu!" skrek jag medan tårarna rann ner för mina kinder. En man som jobbade i räddningstjänsten höll om mig så att jag inte kunde ta mig fram till Justin.
"Justin. Justin, du får inte lov att lämna mig, hör du det?!" skrek jag medan tårarna forsade ner för mina kinder. Hans ansikte var helt blodigt och jag hörde att dem sa att han var medvetslös.
"Ni får ta bort tjejen härifrån!" skrek en av ambulanspersonalen.
"Kom här", sa mannen som höll om mig.
"N-nej. J-jag m-måste f-få s-se h-honom..." stammade jag mot hans bröst.
Mannen gick bort med mig till Pattie och Scooter, och jag såg hur Pattie bröt ihop när hon fick syn på oss.
"Är du Patricia Mallette?" sa han, när vi kom fram till dem.
Hon nickade och torkade bort sina tårar som hade runnit längst med hennes kinder.
Scooter ställde sig bakom oss så att Pattie inte skulle ramla baklänges eller något liknade.
"Jag beklagar verkligen...! Det var en riktig allvarlig trafikolycka, måste jag bara säga."
"Kommer han klara sig?" skrek jag högt.
"I dagsläget så vet vi inte. Men risken är riktigt liten att han överlever, utan några skador."
Mina ben var som gelé som inte kunde hålla sig uppe. Jag tror inte heller att jag har gråtit såhär mycket tidigare som nu. Om Justin inte överlever så är det mitt fel. Om jag bara hade låtit honom sova med mig igår kväll, då hade aldrig denna händelsen hänt. Jag hade kunnat stoppat honom för att köra iväg.
Och vem var det egentligen han prata med? Jag hade så många frågor om detta som bara han kunde svara på.
"Vi åker till sjukhuset nu!" sa Scooter, medan jag såg en tår rinna ner längst med hans kind.
Jag satte mig ner bredvid Pattie igen, när vi kom in i bilen.
Mina hjärtslag blev oregelbundna och jag kände hur allt snurrade. Jag kunde knappt andas pågrund av den starka ångesten jag hade.
Tror ni att Justin kommer att överleva efter olyckan?
Kommentera så lovar jag er att ni får kapitel 11 så snabbt som möligt. :) <3
Kommentarer
Postat av: Linn
Han måste överleva!!
Postat av: Emmy
Du frågade ju om länkbyte på insta kan vi fixa det på måndag har haft fullt upp de senaste dagarna och i morgon? :) kram
Svar:
BIEBSFAVORITEGIRL
Trackback
