kapitel 15 - I beg you!

 

Tidigare: 

"Jag älskar Justin! Mitt hjärta tillhör honom..." 
"Om du nämner hans namn igen så sätter jag silvertejp runt munnen på dig!"
"Lucas, om du nu älskar mig och vill mitt bästa, varför får jag inte leva mitt liv med Justin, då?"
Bilen saktade in och bara efter några sekunder så stod bilen helt stilla på vägen. 
Lucas hoppade snabbt ut ur bilen och under tiden jag var själv i bilen så försökte jag göra allt för att komma ut. "Älskling, du fick mig att använda tejpen. Detta är absolut inget jag vill använda på dig.",viskade han i mitt öra och klappade till mig på kinden.
"Förlåt mig! Jag lovar att jag aldrig mer kommer nämna hans namn igen, om du då tar bort tejpen från mig"mumlade jag genom tejpen. 

---

Han gav mig inte ens en enda blick. Min blick förflyttade sig snabbt bort mot fönsterrutan igen. 
"Emelie, vi är snart framme på flygplatsen."
Jag gav honom en bitch blick innan jag återigen kollade ut genom fönstret. Tejpen runt mina händer skavde, så många lager tejp som han hade tagit runt mina händer var överdrivit många. Jag kunde inte ens känna mina egna fingrar pågrund av det. Både mina armar hade domnat bort efter att fått ha det runt händerna i så många timmar. Jag hade undrat hela tiden enda sen han satte på mig tejpen, varför han gjorde såhär mot mig. Ja iförsig så var han ett monster, ett monster som aldrig ger upp det han vill ha eller vill komma åt. 
"Baby nu uppför du dig på flygplatsen, okej?", sa han, när han rykte bort tejpen från min mun. 

"Jag lovar!" anades jag. 
"Bra." 
Det var riktigt skönt att få känna luften strömma ner i mina lungor, precis som vanligt igen. Och slippa att bara andas genom näsan som jag hade gjort dem senaste tolv timmarna. 
Klockan hade precis slagit elva när vi gick in genom dörrarna till flygplatsen.
Flygplatsen kändes så liten. Men det var säkert bara för att jag var van vid stora utrymmen. 
"Är detta verkligen en flygplats?" mumlade jag, medan jag kollade mig runt om kring.
"Ja!" Hörde jag honom säga när han tog tag i min lediga hand. 
Hans hand i min kändes så otroligt konstigt. Varför höll han mig i handen? Var han rädd att jag skulle smitta ifrån honom? Jag hade gjort vad som helst för att slippa se honom, mina solglasögon som jag hade haft i min handväska tidigare, tvingade han på mig. Han var nog rädd för att jag skulle bli igenkänd på flygplatsen. 
Men där var ingen som la märke till hans beteende. Denna rädslan som jag hade haft i så många år kände jag fortfarande...och det var samma grad på rädslan som förut.

Den hade inte blivit värre eller bättre. Det var precis samma rädsla. Rädslan var riktigt plågande och den tog verkligen kål på mig. Justin var den enda jag tänkte på när vi passerade flygplatsen. 

Jag såg hans perfekt ansikte framför mig, hans välformade läppar som passa utmärkt mot mina, hans vackra bruna ögon. Med andra ord så såg jag Justin Bieber framför mig. Popstjärnan Justin Bieber. Alla tjejers dröm såg jag framför mig, min pojkvän som hade dagligen massa skrikande tjejer efter sig.

 

 

 

Men helt plötsligt när jag satte mig ner i flygplanet så försvann den underbara synen. Synen som jag hade blev till en helt annan, istället för att se den friska Justin så såg jag honom ligga sådär i sängen så som han gjorde då när jag lämnade honom ensam i rummet. 
Ilningar for igenom kroppen på mig när synen försvann. 
Och Lucas släppte inte mig med blicken för en enda sekund. Han kollade på mig som om jag hade varit hans byte.

Jag visste att han var ond och så, men jag ville absolut inte tänka på vad som kan eller kommer ske senare. 
"Lucas, snälla låt mig gå." tjöt jag. 
"Jag vill inte förlora dig, jag vill inte förlora dig igen!"
"Men jag älskar inte dig. Jag älskar Justin!" 
"Ja, just nu kanske. Men du kommer snart att älska mig, jag kommer bli din livs stora kärlek!"
"Nej, nej, nej, nej, nej, nej. Jag älskar Justin!" 
"Hur står det till?" sa en flygvärdinna. 
Jag såg Lucas blick. Om jag förstörde allt nu så kommer detta inte sluta bra och jag ville inte hellre chansa på att jag hade kunnat blivit räddad här, jag hade kanske varit fri ett litet tag men han hade letat rätt på mig igen. 
Jag log mot flygvärdinna innan jag sa. "Det är utmärkt, jag har faktiskt aldrig mått bättre." 
Jag hoppades på att hon såg att det var jag och att jag befann mig med en ond människa. 
Eller iallafall hört på min röst att något inte stod rätt till. 
Med andra ord så hoppades jag på att hon såg mig, Emelie Smith som var tillsammans med

popstjärna Justin Bieber... 
"Vänta lite här nu. Jag känner igen dig!" 
"Säg Emelie Smith, säg Emelie Smith" tänkte jag. 
Och man hade kunnat se på mina läppar att jag sa det. 
"Har du inte jobbat här?"
"Jo, just det. Jag har haft så mycket på senaste tiden." ljög jag. 
Hon log mot mig innan hon lämnade mig ensam kvar med Lucas, han som trodde att han ägde mig. 
Vi hade inte sagt ett enda ord till varandra sen flygvärdinna kom bort till oss för att jag, skrek. 
Jag ville bara blunda och sen när jag öppnade ögona igen så ville jag vara bredvid Justin, jag ville att detta skulle vara en mardröm. För det var faktiskt rätt sjukt att bli kidnappad av sitt eget ex, men jag visste innerst inne att denna dagen skulle komma en vacker dag. Men varför just nu? Och varför skulle detta just hända mig? Jag var så trött på att känna en rädsla varje dag, jag hade den fortfarande fast att jag visste att det jag var rädd för hade redan skett. 

Jag kunde fortfarande inte öppna mina ögon. Men det var något som gjorde mig rädd riktigt rädd faktiskt. Jag såg en syn eller rätta sagt jag såg bilder på Emelie som spelades upp gång efter gång i mitt huvud. Men jag kunde inte riktigt sätta ordet på vad det var för slags bilder som jag såg på henne. Bilderna eller synen som det var, var så suddig så att jag inte kunde urskilja dem. 
Bilderna var som massa små klipp ur en video som spelades upp i mitt huvud. 
Jag försökte koncentrera mig för att komma på vad det var jag såg. Jag visste så mycket som att det var Emelie jag såg. Men helt plötsligt så såg jag att hon satt i en bil, och att hon hade något i ansiktet. Troligen något runt munnen. Min puls ökade för varje sekund som gick och jag kände hur jag ville resa mig upp och skrika. Emelie var i fara det kände jag helt enkelt på mig. 
Hon var i fara. Jag ville få det ur mig på något sätt för att kunna meddela någon att hon var i fara. Förhoppningsvis Scooter om han hade varit bredvid mig. Men vem som helst, polisen eller vem som helst. Allt började helt plötligt snurra och jag kände hur jag reste mig upp i sägen. 
"Emelie, är i fara!" 
"Älskling, du är vaken." sa mamma, och krama om mig 
Konstigt nog så besvarade jag inte hennes kram, hon kollade oroligt på mig efter att hon hade kramat om mig. 
"Justin, hur mår du?" 
"Mamma, Emelie är i fara!"
"Men lilla gubben då, Emelie är hemma."
"Nej, mamma. Emelie är i fara..." andades jag.
"Vad är det du säger? Älskling, Emelie är hemma."
"För helvete, varför lyssnar aldrig någon på mig?" 
"Lugna dig Justin!" Hörde jag Scooter säga när han steg in i rummet. 
"När såg ni Emelie sist?" tjöt jag. 
"Igår kväll. Hon såg rätt trött ut när hon lämnade avdelningen. Plus att hon köpte säkert något att äta innan hon lämnade sjukhuset." 
"Jag får min mobil." skrek jag hysteriskt. 
Jag bestämde mig för att ringa henne för att bevisa för dem att hon inte var hemma och att hon var i fara. Signal efter signal gick fram och när hennes telefonsvarare gick in så sa jag. 
"Em, det är jag! Jag vet att du är i fara. Så snälla ring mig när du hör det här, okej? I love you to the moon and back!"
"Hon var inte alls hemma!" sa jag. 
"Hon kanske sover, Justin." 
"Hon är i fara!" Mamma nickade mot Scooter innan han sa med en lugn röst. "Okej!" 
"Men det är sant... Jag ljuger inte." flämtade jag. 
Min blick förflyttade sig snabbt bort till dörren där Scooter stod och lutade sig mot dörrkarmen. 
"Mr. Bieber." andades sjuksköterskan. Min blick fastnade direkt på hennes fylliga röda läppar, precis när jag öppnade munnen för att svara henne. 

 

 

"Ja?" 
"Du får tyvärr inte stiga upp ur sängen än." 
"Vad menar du?" 
"Det jag menar är att du inte får lov att lämna rummet..." 
"Va? Vänta lite nu. Säger du att jag inte får lov att lämna det här vita dryga rummet som jag har spenderat i dag in och dag ut i så många månader?"
"Ja.." 
"Men Emelie är i fara!" skrek jag. 
"Jag beklagar verkligen, Mr. Bieber."
Tårarna föll ner längst med mina kinder medan jag skakade på huvudet. Detta kunde inte vara sant, det kunde helt enkelt inte vara det. 
Min Emelie var i fara och jag fick inte ens lov att lämna denna byggnaden för att rädda henne.

---

Vad tror ni händer nu?  Det får ni veta i nästa kapitel om ni kommenterar. Om ni tycker att jag ska ändra på något osv, snälla meddela gärna det då. Men som sagt, ni får nästa kapitel så snabbt som möligt  om ni har kommenterat på detta kapitlet.  Jag vet att uppdateringen är jättedålig och jag vet att det är jobbigt/tråkigt när det går så långt tid mellan kapitlena och jag tycker att det är trist att det är så. Men jag ska göra mitt bästa så att uppdateringen blir bättre! :) 

 

Jätte bra kapitel! Längtar redan tills nästa 😊 ta den tid du behöver mellan kapitlen, det är värt väntan! 👍