kapitel 14 - Help me!
Tidigare:
Jag nickade mot den skumma läkaren som jag aldrig hade sett förut.
Och ändå hade jag varit på sjukhuset dagligen i så många veckor. Läkaren log mot mig när dörrarna stängdes i hissen, och jag hann tänka mycket innan jag tryckte på den hissknappen som var till entrén. Det plingande ljudet hördes igen när dörrarna öppnades, och jag steg snabbt ut ur hissen. Kiosken eller den lilla affären som det egentligen var såg jag fortfarande vara öppen...
Jag gick bort mot affären med blicken lite över allt. Ingen syndes till någonstans men en orolighet byggdes upp inom mig.
Jag kollade på smörgåsarna i kyldisken när jag kände att någon tog ett hårt grepp runt min ena arm. Och det var verkligen ett jättehårt grepp. Jag blev helt stel och jag kunde inte röra mig. Inte ens ett ord lämnade mina läppar.
Jag visste att det inte var Justin pågrund av att han inte var kontaktbar, och hade inte varit det på flera veckor eller rätta sagt på flera månader.
Jag antog att jag inte hade något annat val. Jag tog ett steg åt sidan när jag kände en pistol tryckt mot min rygg. Tårar bilades och jag kände hur en tår rann ner längst med min kind.
När vi var på väg ut ur affären så log jag mot kassörskan, men det var absolut ett fejk leende.
"Sötnos, det här gick ju som en dans!"
Jag nickade och gick bort mot utgången som jag hade blivit tillsagd.
Jag möttes av vinden när vi kom ut ur byggnaden, det hade hunnit bli mörkt och jag kände hur min kropp darrade.
Rädslan som jag hade haft i så många år hade jag fortfarande. Jag visste inte ens vad som skulle hända härnäst, det enda jag visste var att jag var rädd och att Justin låg där uppe i sitt rum. Han visste inte ens att jag var med en riktigt läskig kille som hade en pistol upptryckt i min rygg... Killen som jag hade bakom mig ville kanske skada mig på något sätt men jag slog genast bort den tanken igen.
"Emelie, du ser den blåa bilen där borta!"
Jag såg den, jag såg den stå på en utav parkeringsplatserna på parkeringen. Jag såg den ganska väl för att den stod under en lyktstolpe.
Den var en blå skåpbil. Det var samma skåpbil som förföljde mig i sommars, hjärta slog hårdare och hårdare på mig, och allt bara snurrade...
"Hoppa in i bilen nu!" Hörde jag honom säga när han hade öppnat bildörren åt mig.
Jag gjorde som han sa. Jag lydde honom...konstigt nog.
Men jag var så otroligt rädd för hela situationen. Rädd för honom rädd för vad som kommer ske härnäst, rädd för att jag inte var vid Justin's sida.
"Vad vill du mig?" pep jag.
Han ignorerade min fråga och fortsatte göra det i timmar.
"Vad vill du mig? Och vem är du?"
"Emelie, håll käften för helvete! Jag orkar inte höra på din röst mer idag. ", skrek han medan han kollade mig in i ögona.
Jag hade säkert sovit en stund under bilresan för jag minns inte att han var utan tröja tidigare, han satt där bredvid mig med bar överkropp när jag såg in i hans kolsvarta ögon.
"Vart är vi på väg?", sa jag helt plötsligt medan jag kollade ut genom fönstret.
"Paris..."
"Paris?", upprepade jag.
Han gav mig en snabb blick innan han återigen tittade ut på vägen.
"Snälla du, vart är vi på väg?"
"Em, det vet du nog redan."
"Vet jag?"
Min blick fastnade på hans högra axel, det där ärret som han hade precis vid högra axeln kände jag igen... Nej det kan väl inte vara han tänkte jag medan jag fortsatte titta på hans axel.
"Lucas?", sa jag förskräckt.
"Sötnos, jag trodde aldrig att du kunde lista ut att det var jag!"
"Lucas, vad vill du mig?" skrek jag.
"Kommer du inte ihåg att jag sa såhär till dig när du lämnade mig?"
"Vadå?"
"Hämden är ljuv sötnos! Tror du verkligen att du kan komma undan med det här? Det kommer bli vi två igen bara så att du vet det. Det är inte lönt att du försöker gömma dig för mig för jag kommer alltid hitta dig vart du än är, right? Gumman, är du rädd nu eller?"
"Har du spelat in din egen röst när du sa dem meningarna? För det är omöjligt att komma ihåg det!" skrattade jag osäkert fram.
"Men baby då! Tror du inte jag har en hjärna?", sa han medan han la sin ena hand på mitt lår.
"Rör mig inte!"
"Paris?", upprepade jag.
Han gav mig en snabb blick innan han återigen tittade ut på vägen.
"Snälla du, vart är vi på väg?"
"Em, det vet du nog redan."
"Vet jag?"
Min blick fastnade på hans högra axel, det där ärret som han hade precis vid högra axeln kände jag igen... Nej det kan väl inte vara han tänkte jag medan jag fortsatte titta på hans axel.
"Lucas?", sa jag förskräckt.
"Sötnos, jag trodde aldrig att du kunde lista ut att det var jag!"
"Lucas, vad vill du mig?" skrek jag.
"Kommer du inte ihåg att jag sa såhär till dig när du lämnade mig?"
"Vadå?"
"Hämden är ljuv sötnos! Tror du verkligen att du kan komma undan med det här? Det kommer bli vi två igen bara så att du vet det. Det är inte lönt att du försöker gömma dig för mig för jag kommer alltid hitta dig vart du än är, right? Gumman, är du rädd nu eller?"
"Har du spelat in din egen röst när du sa dem meningarna? För det är omöjligt att komma ihåg det!" skrattade jag osäkert fram.
"Men baby då! Tror du inte jag har en hjärna?", sa han medan han la sin ena hand på mitt lår.
"Rör mig inte!"
"Baby, det är vi två igen, inse bara det!"
"No, no, no, no, no, no..."
"Nej, nej, nej, nej, nej, nej..." skrek jag hysteriskt.
"Du kommer inte undan med det här, Lucas." sa jag efter jag hade tagit några djupa andetag.
"Vet du inte att jag ligger ett steg längre fram än snuten? Jag har planerat detta i så många år, och det var det verkligen värt för nu är det vi två igen...och nu är det för alltid!"
Jag rös när han sa det sista ordet. "Vadå för alltid? Jag har faktiskt Justin."
"Bävern? Sa du det? Emelie, han kommer hitta en ny tjej när han har gett upp hoppet om dig..."
"Sluta!" skrek jag, medan jag försökte öppna bildörren i farten.
Jag hade hellre velat slänga mig ur bilen än åka en enda meter till med honom. Men det gick inte så bra som jag hade hoppas på.
Det var ett barnlås som gjorde så att jag inte kunde öppna bildörren själv.
"Em, jag vill inte att du ska skada dig själv!"
"Jag hade hellre gjort det än sitta bredvid dig." tjöt jag.
"Emelie, kan du bara inte inse att vi är gjorda för varandra?"
"Jag älskar Justin! Mitt hjärta tillhör honom..."
"Om du nämner hans namn igen så sätter jag silvertejp runt munnen på dig!"
"Lucas, om du nu älskar mig och vill mitt bästa, varför får jag inte leva mitt liv med Justin, då?"
Bilen saktade in och bara efter några sekunder så stod bilen helt stilla på vägen.
Lucas hoppade snabbt ut ur bilen och under tiden jag var själv i bilen så försökte jag göra allt för att komma ut.
"Älskling, du fick mig att använda tejpen. Detta är absolut inget jag vill använda på dig.",viskade han i mitt öra och klappade till mig på kinden
"Du kommer inte undan med det här, Lucas." sa jag efter jag hade tagit några djupa andetag.
"Vet du inte att jag ligger ett steg längre fram än snuten? Jag har planerat detta i så många år, och det var det verkligen värt för nu är det vi två igen...och nu är det för alltid!"
Jag rös när han sa det sista ordet. "Vadå för alltid? Jag har faktiskt Justin."
"Bävern? Sa du det? Emelie, han kommer hitta en ny tjej när han har gett upp hoppet om dig..."
"Sluta!" skrek jag, medan jag försökte öppna bildörren i farten.
Jag hade hellre velat slänga mig ur bilen än åka en enda meter till med honom. Men det gick inte så bra som jag hade hoppas på.
Det var ett barnlås som gjorde så att jag inte kunde öppna bildörren själv.
"Em, jag vill inte att du ska skada dig själv!"
"Jag hade hellre gjort det än sitta bredvid dig." tjöt jag.
"Emelie, kan du bara inte inse att vi är gjorda för varandra?"
"Jag älskar Justin! Mitt hjärta tillhör honom..."
"Om du nämner hans namn igen så sätter jag silvertejp runt munnen på dig!"
"Lucas, om du nu älskar mig och vill mitt bästa, varför får jag inte leva mitt liv med Justin, då?"
Bilen saktade in och bara efter några sekunder så stod bilen helt stilla på vägen.
Lucas hoppade snabbt ut ur bilen och under tiden jag var själv i bilen så försökte jag göra allt för att komma ut.
"Älskling, du fick mig att använda tejpen. Detta är absolut inget jag vill använda på dig.",viskade han i mitt öra och klappade till mig på kinden
"Förlåt mig! Jag lovar att jag aldrig mer kommer nämna hans namn igen, om du då tar bort tepen från mig",mumlade jag genom tejpen.
Detta var kapitel 14 som du nyss läste, kapitel 14!?
Kan inte förstå att novellen redan har 14 kpitlen, känns verkligen mindre HAHA.
vad tror ni händer nu? Lucas har ju kidnappat Emelie och Justin är långt ifrån dem. Hur tror ni att det här kommer sluta?
Kommentera så är ni bäst! :)
Kommentarer
Trackback
