kapitel 13 - He radiated anger, sadness, anxiety, surprise and love
Tidigare:
Jag ville bara sätta mig upp i sängen och krama om pappa. Men det var inte ens lönt att försöka. Jag kände hur jag fick en puss av honom på pannan innan han lämnade mig ensam i rummet.
Jag kände mig helt borta. Borta för att jag inte kunde se eller röra mig. Detta var så jävla hopplöst att ligga i en säng och inte kunna göra något själv. Men jag kunde tänka klart och det var jag så tacksam över. Jag var inte så borta som alla tror. Jag var inte hjärndöd som läkarna misstänkte på sjukhuset.
Jag kunde tänka precis som vanligt, men felet med det här var att jag inte kunde visa för någon att jag hörde vad dem sa. Och det gjorde mig en aning ledsen när jag tänkte på det.
Veckorna gick och gick men ingen förändring hände.
Varje gång jag kom in i hans rum på sjukhuset, så kände jag mig alltid så svag och orkeslös.
Jag orkade ingenting utan honom. Inte ens gå ut utanför dörren själv.
"Emelie, vad ska vi ha med oss till sjukhuset?" Jag rykte på axlarna medan jag packade ner några klädesplagg ner i väskan. Man kan säga att jag bodde mer på sjukhuset än hemma, nu förtiden. Sjukhuset var som mitt andra hem och jag kände mig faktiskt rätt trygg i hans sällskap. Fast att jag visste att han inte kunde göra något om något skulle hända så kände jag mig ändå trygg.
Han var fortfarande min sol som fick mig att le varje dag. För jag kände hans närhet när jag var vid hans sida.
"Jag måste tvätta senare idag.", suckade Pattie, medan hon hade min väska över axeln.
Pattie hade rätt. Man kunde bara inte släppa allt där hemma bara för att Justin låg på sjukhuset. Man hade sysslor som man var tvungen att göra, och läkarna hade vårt nummer så dem hade säkert kunnat slå en signal om det hade varit något. Skillnaden mellan hemma och sjukhuset var stor. Fansen kan man säga var den stora förändringen.
Så många fans som var utanför sjukhuset hade det aldrig varit hemma vid oss.
Å andra sidan så var dem säkert där ute för att han låg i koma.
Varje gång jag tänkte på det ordet koma, så kände jag hur ilningarna for igenom kroppen på mig.
Det var fortfarande svårt att förstå att han låg i koma. Hans leende som han alltid gav mig varje morgon saknade jag, det där fina leendet som fick mig att sväva på moln.
Jag och Pattie hoppade in i bilen när Scooter hade kört ut ur garaget.
Man kunde verkligen se att Scooter och Pattie hade kommit varandra närmare, efter detta tragiska som hände hennes son.
Jag undra nästan hela tiden vad Justin kommer tycka om det här när han vaknar. Om dem då blir mer än vänner.
Dem hade varit söta ihop. Ja det hade dem varit. Men man vet aldrig hur Justin hade reagerat om dem hade varit mer än vänner.
"Har ni sett löpsedlarna i stan?"
"Nej."
"Nej? Det står med stora bokstäver på varje en. JUSTIN BIEBER I KOMA PÅGRUND AV EN ÖVERDOS!"
"Överdos? Han tar inte ens droger..." , sa jag med gråten i halsen.
"Jag vet, jag vet! Men det är tyvärr sånt här man får uppleva i kändisvärlden."
"Vi alla är ju människor som har samma behov. Varför kan dem inte inse att det dem skriver är helt fel, story?"
"Emelie, jag håller med dig. Rykten kommer och går."
"Jag kommer ihåg, jag kommer ihåg." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte på min mening. "Jag kommer ihåg när jag och Justin blev tillsammans, när det stod på löpsedlarna. Justin Bieber dejtar en porrstjärna!"
"Det är sorgligt."
Jag halv log mot honom innan jag tog upp mobilen ur fickan.
Bakgrundsbilden på mobilen, var en bild på mig och Justin. Bilden som vi tog i julas då vi var i London med Justin's familj.
Det var en av dem finaste och vackraste jularna som jag hade upplevt med honom.
Och fler såna ska det bli, har jag bestämt.
Jag hörde hur regnet smattra mot rutorna och jag såg hur vattendropparna strömmade ned på fönsterna. Det där ljudet som lät så mysigt, jag minns att jag och Justin brukade spela spel när det var ett sådant ruggigt väder där ute. Ett hastigt leende bildades på mina läppar innan jag i återigen lutade huvudet mot rutan.
"Emelie, hur är det?"
"Va?", svarade jag henne, samtidigt som jag tog ut den ena hörluren ur örat.
"Hur är det?"
"Pattie, jag mår skit!"
Jag såg henne in i ögona, dem där glansiga ögona fick nästan mig att börja gråta.
"Din son har verkligen räddat mig. Han förtjänar inte mig ens, för jag är en sån jävla självisk idiot som bara tänker på mig själv!"
"Amen, lilla vännen då! Justin hade inte kunnat fått en bättre flickvän, tro mig."
Jag suckade en djup suck. Det var inte lönt att börja tjafsa om det här för jag visste att hon var lika envis som Justin. Sådan mor sådan son, som man brukar säga. Och det talesättet stämmer ju också.
Bilresan kändes så lång fast att den bara tog tjugo minuter.
Parkeringen såg precis likadan ut, och jag kom tänka på den där sommardagen då jag och Justin var på sjukhuset. Jag rös verkligen när jag tänkte på det. Jag minns det som om det var igår, då när vi gick i källaren... Då när jag var riktigt rädd, rädd för att Lucas hade hittat mig. Vinden tog tag i mitt mörka hår när vi var på väg in genom entrén.
Lukten av sjukhus hade jag fortfarande inte vant mig vid, och jag kände hur jag ville gå ut igen.
Men det var något som stoppade mig men jag vet inte riktigt vad det var.
Scooter hade ordnat så att vi slapp gå in genom huvudentrén vare gång, pågrund av fansen då såklart...
Man hörde polissirener och skrikande fans enda in i entrén, som vi fortfarande befann oss i.
Vi hade fått reda på att det var ett fan som hade stått där ute i flera timmar varje dag enda sen dem fick reda på att han låg på sjukhuset.
Det var verkligen ett troget fan. Tårar bildades när jag tänkte på det, det var så otroligt fint att en person som hade stått ute i ur och skur bara för att han låg i något rum i den byggnaden.
Jag måste se till så att det fanset får träffa honom sen när han har vaknat igen.
Alla hade säkert velat träffa honom personligen, men just detta fanset måste jag se till så att Justin träffar.
"Emelie?"
Jag vände mig snabbt om efter jag hörde den välkända rösten säga mitt namn.
"Mamma!", halv skrek jag och sprang bort till henne.
"Hur mår du?"
Jag bröt ihop i hennes famn och viskade lågt ut.
"Mamma, jag mår skit! Jag tror aldrig att jag har mått såhär förut."
Hon strök min kind innan hon tog ett hårt grepp runt min hand.
Vi gick bort till Scooter och Pattie i hand i hand. Pattie sken upp som en sol och började sedan prata med mamma.
"Var Jeremy hos Justin igår?"
Scooter skulle precis svara mig när Pattie sa.
"Ja, han var där en snabb runda."
"En snabb runda?" upprepade jag.
Pattie nickade mot mig innan hon återigen började prata med mamma.
Hissarna var fulla av folk när vi steg in i hissen.
"Justin Bieber, Justin Bieber!"
Hörde jag en liten flicka på ungefär tre år, säga.
Jag lyfte upp den lilla flickan i min famn och pussade henne lite snabbt på kinden. Precis när vi gick ut ur hissen så hörde jag hennes mamma säga.
"Emelie, får jag lov att ta en bild på er två?"
Jag ville bara sätta mig upp i sängen och krama om pappa. Men det var inte ens lönt att försöka. Jag kände hur jag fick en puss av honom på pannan innan han lämnade mig ensam i rummet.
Jag kände mig helt borta. Borta för att jag inte kunde se eller röra mig. Detta var så jävla hopplöst att ligga i en säng och inte kunna göra något själv. Men jag kunde tänka klart och det var jag så tacksam över. Jag var inte så borta som alla tror. Jag var inte hjärndöd som läkarna misstänkte på sjukhuset.
Jag kunde tänka precis som vanligt, men felet med det här var att jag inte kunde visa för någon att jag hörde vad dem sa. Och det gjorde mig en aning ledsen när jag tänkte på det.
Varje gång jag kom in i hans rum på sjukhuset, så kände jag mig alltid så svag och orkeslös.
Jag orkade ingenting utan honom. Inte ens gå ut utanför dörren själv.
"Emelie, vad ska vi ha med oss till sjukhuset?" Jag rykte på axlarna medan jag packade ner några klädesplagg ner i väskan. Man kan säga att jag bodde mer på sjukhuset än hemma, nu förtiden. Sjukhuset var som mitt andra hem och jag kände mig faktiskt rätt trygg i hans sällskap. Fast att jag visste att han inte kunde göra något om något skulle hända så kände jag mig ändå trygg.
Han var fortfarande min sol som fick mig att le varje dag. För jag kände hans närhet när jag var vid hans sida.
"Jag måste tvätta senare idag.", suckade Pattie, medan hon hade min väska över axeln.
Pattie hade rätt. Man kunde bara inte släppa allt där hemma bara för att Justin låg på sjukhuset. Man hade sysslor som man var tvungen att göra, och läkarna hade vårt nummer så dem hade säkert kunnat slå en signal om det hade varit något. Skillnaden mellan hemma och sjukhuset var stor. Fansen kan man säga var den stora förändringen.
Så många fans som var utanför sjukhuset hade det aldrig varit hemma vid oss.
Å andra sidan så var dem säkert där ute för att han låg i koma.
Varje gång jag tänkte på det ordet koma, så kände jag hur ilningarna for igenom kroppen på mig.
Det var fortfarande svårt att förstå att han låg i koma. Hans leende som han alltid gav mig varje morgon saknade jag, det där fina leendet som fick mig att sväva på moln.
Jag och Pattie hoppade in i bilen när Scooter hade kört ut ur garaget.
Man kunde verkligen se att Scooter och Pattie hade kommit varandra närmare, efter detta tragiska som hände hennes son.
Jag undra nästan hela tiden vad Justin kommer tycka om det här när han vaknar. Om dem då blir mer än vänner.
Dem hade varit söta ihop. Ja det hade dem varit. Men man vet aldrig hur Justin hade reagerat om dem hade varit mer än vänner.
"Har ni sett löpsedlarna i stan?"
"Nej."
"Nej? Det står med stora bokstäver på varje en. JUSTIN BIEBER I KOMA PÅGRUND AV EN ÖVERDOS!"
"Överdos? Han tar inte ens droger..." , sa jag med gråten i halsen.
"Jag vet, jag vet! Men det är tyvärr sånt här man får uppleva i kändisvärlden."
"Vi alla är ju människor som har samma behov. Varför kan dem inte inse att det dem skriver är helt fel, story?"
"Emelie, jag håller med dig. Rykten kommer och går."
"Jag kommer ihåg, jag kommer ihåg." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte på min mening. "Jag kommer ihåg när jag och Justin blev tillsammans, när det stod på löpsedlarna. Justin Bieber dejtar en porrstjärna!"
"Det är sorgligt."
Jag halv log mot honom innan jag tog upp mobilen ur fickan.
Bakgrundsbilden på mobilen, var en bild på mig och Justin. Bilden som vi tog i julas då vi var i London med Justin's familj.
Det var en av dem finaste och vackraste jularna som jag hade upplevt med honom.
Och fler såna ska det bli, har jag bestämt.
Jag hörde hur regnet smattra mot rutorna och jag såg hur vattendropparna strömmade ned på fönsterna. Det där ljudet som lät så mysigt, jag minns att jag och Justin brukade spela spel när det var ett sådant ruggigt väder där ute. Ett hastigt leende bildades på mina läppar innan jag i återigen lutade huvudet mot rutan.
"Emelie, hur är det?"
"Va?", svarade jag henne, samtidigt som jag tog ut den ena hörluren ur örat.
"Hur är det?"
"Pattie, jag mår skit!"
Jag såg henne in i ögona, dem där glansiga ögona fick nästan mig att börja gråta.
"Din son har verkligen räddat mig. Han förtjänar inte mig ens, för jag är en sån jävla självisk idiot som bara tänker på mig själv!"
"Amen, lilla vännen då! Justin hade inte kunnat fått en bättre flickvän, tro mig."
Jag suckade en djup suck. Det var inte lönt att börja tjafsa om det här för jag visste att hon var lika envis som Justin. Sådan mor sådan son, som man brukar säga. Och det talesättet stämmer ju också.
Bilresan kändes så lång fast att den bara tog tjugo minuter.
Parkeringen såg precis likadan ut, och jag kom tänka på den där sommardagen då jag och Justin var på sjukhuset. Jag rös verkligen när jag tänkte på det. Jag minns det som om det var igår, då när vi gick i källaren... Då när jag var riktigt rädd, rädd för att Lucas hade hittat mig. Vinden tog tag i mitt mörka hår när vi var på väg in genom entrén.
Lukten av sjukhus hade jag fortfarande inte vant mig vid, och jag kände hur jag ville gå ut igen.
Men det var något som stoppade mig men jag vet inte riktigt vad det var.
Scooter hade ordnat så att vi slapp gå in genom huvudentrén vare gång, pågrund av fansen då såklart...
Man hörde polissirener och skrikande fans enda in i entrén, som vi fortfarande befann oss i.
Vi hade fått reda på att det var ett fan som hade stått där ute i flera timmar varje dag enda sen dem fick reda på att han låg på sjukhuset.
Det var verkligen ett troget fan. Tårar bildades när jag tänkte på det, det var så otroligt fint att en person som hade stått ute i ur och skur bara för att han låg i något rum i den byggnaden.
Jag måste se till så att det fanset får träffa honom sen när han har vaknat igen.
Alla hade säkert velat träffa honom personligen, men just detta fanset måste jag se till så att Justin träffar.
"Emelie?"
Jag vände mig snabbt om efter jag hörde den välkända rösten säga mitt namn.
"Mamma!", halv skrek jag och sprang bort till henne.
"Hur mår du?"
Jag bröt ihop i hennes famn och viskade lågt ut.
"Mamma, jag mår skit! Jag tror aldrig att jag har mått såhär förut."
Hon strök min kind innan hon tog ett hårt grepp runt min hand.
Vi gick bort till Scooter och Pattie i hand i hand. Pattie sken upp som en sol och började sedan prata med mamma.
"Var Jeremy hos Justin igår?"
Scooter skulle precis svara mig när Pattie sa.
"Ja, han var där en snabb runda."
"En snabb runda?" upprepade jag.
Pattie nickade mot mig innan hon återigen började prata med mamma.
Hissarna var fulla av folk när vi steg in i hissen.
"Justin Bieber, Justin Bieber!"
Hörde jag en liten flicka på ungefär tre år, säga.
Jag lyfte upp den lilla flickan i min famn och pussade henne lite snabbt på kinden. Precis när vi gick ut ur hissen så hörde jag hennes mamma säga.
"Emelie, får jag lov att ta en bild på er två?"
"Of course!"
Den lilla flickan som jag hade i min famn var riktigt söt.
Jag pussade henne en sista gång på kinden innan jag ställde ner henne på fötterna igen.
"Du kommer bli en jättebra mamma.", sa hennes mamma innan vi tog farväl.
Ett leende bildades på mina läppar medan jag gick in på avdelningen, dörren till Justin's rum stod på glänt. Så jag antog att dem redan var där inne hos honom.
"Hur mår han?", sa jag när jag kom in i rummet.
"Han ligger fortfarande i koma."
Jag nickade mot läkaren innan jag gick bort till Justin.
Timmarna gick och gick och jag lämnade inte Justin's rum en enda gång. Jag satt på den obekväma stolen som jag alltid gjorde, och kollade på honom.
Han var fortfarande lika söt som vanligt men jag hade nu tröttnat på att han inte var kontaktbar. Jag ville prata med honom, jag ville känna hans kropp mot min igen, jag ville finnas där vid hans närhet som jag redan var. Men jag ville vara med honom precis som vanligt och inget annat. Slippa sjukhusmiljön och allt det där, jag tror att varje en av oss ville slippa det.
"Emelie, ska du ha något att äta?"
"Ja, jag går ner till kiosken och köper något." log jag.
Jag reste mig upp och tog min handväska. När jag hade tagit mig ut från avdelningen ut till hissarna så kände jag på mig att det var något fel. Men jag vet inte riktigt vad det var som kände så fel. Ett plingande ljud hördes från den ena hissen när dörrarna öppnade sig.
"Är du Emelie Smith?"
Jag nickade mot den skumma läkaren som jag aldrig hade sett förut.
Och ändå hade jag varit på sjukhuset dagligen i så många veckor. Läkaren log mot mig när dörrarna stängdes i hissen, och jag hann tänka mycket innan jag tryckte på den hissknappen som var till entrén. Det plingande ljudet hördes igen när dörrarna öppnades, och jag steg snabbt ut ur hissen. Kiosken eller den lilla affären som det egentligen var såg jag fortfarande vara öppen...
Jag gick bort mot affären med blicken lite över allt. Ingen syndes till någonstans men en orolighet byggdes upp inom mig.
Jag kollade på smörgåsarna i kyldisken när jag kände att någon tog ett hårt grepp runt min ena arm. Och det var verkligen ett jättehårt grepp. Jag blev helt stel och kunde inte röra mig. Inte ens ett ord lämnade mina läppar.
Jag visste att det inte var Justin pågrund av att han inte var kontaktbar, och hade inte varit det på flera veckor eller rätta sagt på flera månader.
vem var/är det som höll ett hårt grepp runt Emelies arm?! :O
kommentera för mer! :)
Kommentarer
Postat av: Jennifer
Sjuukt bra! Meeeer! 😊
Trackback
