kapitel 19 - I miss you
Tidigare:
"Justin, är det verkligen du?" sa jag, men i nästa sekund så insåg jag att det var Lucas. Han hade en pistol upptryckt i min rygg och jag kände hur han förde in mig in i hans famn.
"Snälla skjut mig inte." Hans svarta kalla ögon kollade oroligt på mig eller det var kanske bara jag som inbillade mig det. Varför skulle han tycka synd om mig? Han var ju inte ens mänsklig. "Emelie, jag ska inte skada dig. Kom så går vi hem."
Vi skulle bo i skogen. Men jag såg inte ett enda litet hus, men tanken slog mig inte förrens då. Skulle vi sova under bar himmel? För det enda man såg var träd, träd, träd och återigen bara massa träd...det var i skogen som vi befann oss i och det var träden som var skogen. Utan alla dessa träd så hade vi inte varit i någon skog.
"Vad är det?" sa Lucas.
"Inget, jag saknar bara Justin!"
"Baby snälla du..." Han tog mitt ansikte i sina händer och kollade mig rakt in i ögonen innan han fortsatte på sin mening. "Hur kan du sakna honom? Han är en världskänd artist, vetefan
hur han kunde bli det...men han är det iallafall. Han älskar dig inte på riktigt. Han har säkert utnyttjat ert förhållande för att hans fans inte skulle drömma för mycket om honom. Han är en player, Emelie."
"Player?" upprepade jag, samtidigt som jag slog honom hårt över kinden. Äntligen så fick jag ge igen, men det blev absolut inte ett sånt hårt slag som jag hade hoppas på. Ja, man såg min hand på hans ena kind. Han släppte mitt ansikte tvärt för att ta upp sina händer mot den ömmande och värkande kinden. Han fick skylla sig själv. Han sa inte ett enda ord. Vi fortsatte gå till det lilla huset och Lucas kollade inte ens på mig.
Han öppnade snabbt den olåsta dörren och vi steg in i den lilla, lilla hallen.
Så fort dörren stängdes så tog han tag i min handled. Jag ville skrika utav smärta för att det gjorde så satan ont. Men vågade jag? Nej, jag vågade inte ens öppna munnen för att andas för jag var både chockad och rädd. Vad skulle han göra med mig? Han slet mig upp för trappan och jag kände hur det brände och strama i handleden. Och trappan var heller inte mjuk. Trappor var ju inte så speciellt mjuka men denna trappan var i sten. Trappan hade tio trappsteg, hur kunde jag veta det så att den inte bara hade åtta stycken? Jo, varje trappsteg som han drog upp mig för kände jag. Den hårda kalla stenkanten som fördes in i min rygg efter varje trappsteg kände jag. Ryggen var säkert helt röd och bara tanken på det fick mig att vilja vara i Justin's famn.
Han öppnade en dörr på övervåningen och drog in mig i rummet. Rummet var mörk och när jag vände mig om för att kolla vart jag var så hörde jag hur han låste dörren. Det här kunde ju inte bli bättre. Nu var jag också inlåst i ett rum som jag aldrig någonsin hade varit i tidigare. Jag hitta ljusknappen som hängde bredvid dörren. Jag tryckte försiktigt på den lilla vita knappen, och bara någon sekund senare så kunde jag se vart jag befann mig. Jag var i ett sovrum och det första jag såg var en bäddad säng. Jag haltade bort mot sängen och satte mig försiktigt ner på sängkanten. Linnet som hade suttit tight runt min kropp förde jag upp lite grann. Jag var alldeles röd vid sidan av revbenen. Jag ville skrika ut min smärta, så otroligt ont gjorde det. Jag pekade försiktigt med pekfingret över det röda märket, det gjorde så ont. Varje gång jag tog bort fingret därifrån så kunde man se vita små fingeravtryck som jag hade gjort med pekfingret. Men efter någon sekund så försvann dem igen. Det var som om jag hade en solbränna men det här värkte inne i kroppen och inte bara på utsidan.
Jag förstod inte riktigt varför han valde att göra såhär. Jag slog till honom, ja det gjorde jag. Men jag skulle väl inte få allt skit för det? Det var liksom han som började och det var han som fick min bägare att rinna över. Han börjar säkert misshandla mig igen. "Misshandla?" sa jag tyst för mig själv. Jag la mig ner strax efter det, sägen var ganska mjuk för att vara på ett sådant här ställe. Jag la mig tillrätta under täcket och la mitt tunga huvud på den fluffiga kudden.
Jag visste inte riktigt om jag skulle våga blunda eller inte. Jag var ännu räddare nu pågrund av det han gjorde med mig. Men jag hade absolut inte sovit ordentligt på flera dagar. Den enda sömnen som jag hade haft nu under dem senaste dagarna hade inte varit så speciellt långa. De enda tillfällena som jag hade sovit på var då när vi flög hit och när vi åkte ut här i skogen. Så jag behövde verkligen sova. Rummet var litet och min blick svepte över rummet innan jag slöt mina tårfyllda ögon. Jag vågade absolut inte sova i mörker inte efter allt detta. Och jag tror inte att jag kommer kunna göra det i framtiden heller. Han hade förstört mitt liv totalt och nu fick han mig att må mer psykiskt dåligt. Jag orkade bokstavligen inte mer. Man kunde säga att mitt liv var över, över för att jag inte var med dem jag älskade.
Jag vaknade upp av att det doftade ljuvligt i hela huset. Mat var det första jag tänkte på. Jag var helt utsvulten, och jag minns inte när jag åt sist. Lucas var verkligen duktig på att laga mat, men jag ville aldrig mer se in i hans svarta kalla ögon igen.
"Får jag komma in?"
"Nej."
"Emelie, du måste äta..."
"Vad är det för något som du har lagat?"
"Pannkakor." svarade han mig kort.
"Ja, kom in då. Men lämna bara maten till mig!"
"Okej."
Han öppnade dörren och steg in med en bricka med en talrik på. På tallriken så låg där en hög pannkakor med sirap. Bara att få se på det där fick mig att bli ännu hungrigare, och jag ville typ bara slänga mig efter brickan som han fortfarande höll i.
"Lucas, vad var det jag sa till dig innan du kom in hit?"
"Em, jag ska gå, det ska jag. Men du måste förstå att jag inte vill att något ska hända dig."
"Bra sätt att visa det på."
"Vadå?"
"Du drog upp mig för den hårda och kalla trappan igår, you remember?" sa jag lågt medan jag kollade ner i golvet.
"Helvete...j-jag ä-är s-så o-otroligt l-ledsen." stammade han fram.
"Gå ut härifrån innan jag klöser ut dina ögon med mina bara händer."
"Jaja, jag lämnar dig inlåst i det här lilla rummet så att du kan sitta här helt ensam med din mat.", sa han surt och stängde igen dörren.
Jag gav tallriken med pannkakorna på ett vanligt snällt leende. Jag log mot min egen mat som om jag hade vunnit på lotto. Det kunde inte vara normalt att le mot sin egen mat så som jag gjorde, men jag blev så lycklig över att jag äntligen fick äta något. Och vem vet när jag får äta nästa gång. Pannkakorna var fortfarande varma när jag högg in på den första. Och sirapen gifte sig perfekt med pannkakorna, inte hade jag ätit mina pannkakor så förut. Men detta var verkligen jättegott. Jag var orolig för att han hade lagt i droger i maten, men den tanken slogs genast bort när han hade kommit in med maten till mig. Min blick förflyttade sig nästan hela tiden bort till dörren som fanns i rummet. När jag hade ätit sista biten av min pannkaka så reste jag mig upp med tekoppen i handen... Jag smög nästan bort till dörren så att det inte skulle höras att jag var uppe och gick. Mitt öra la jag mot dörren för att ta reda på vad som försiggick på våningen under mig.
Det var helt knäpptyst i början men precis när jag höjde koppen till min mun så hörde jag att Lucas prata med någon. Jag ställde ner koppen på byrån bredvid mig. Och det var då det slog mig att jag skulle tjuvlyssna på Lucas samtal.
"Ja, jag har henne nu!" Han prata om mig det hörde jag. Men var här någon annan i huset? Jag försökte lyssna ordentligt för att få en uppfattning på vem det var han pratade med.
"Men jag har allt under kontroll, tro mig." Han prata i telefon. Här fanns en telefon i huset, jag kunde ringa efter hjälp. Men det fanns två problem. Det ena var att jag var inlåst i ett rum och det andra var Lucas. Hur skulle jag kunna ta mig ut härifrån? Och hur skulle jag kunna komma förbi Lucas? Det kändes som om jag satt i ett fängelse, och det gjorde jag nästan också med tanke på att jag var inlåst. Jag ville vara fri, jag ville vara med Justin och med min familj. Jag ville vara med dem som jag älskade mest här på jorden.
Så vad tycker ni om novellen? Och vill ni att jag ska forsätta skriva på den? :)
KOMMENTERA!
Kommentarer
Postat av: Jennifer
Jätte bra kapitel! Hoppas att Em kommer kunna ringa efter Justin eller hjälp för att komma därifrån. Fortsätt skriv på novellen den är jätte bra! Love it 👌❤️
Postat av: Marielle
OMG! Va det du som frågade förut? Jag ber så hemskt mkt om ursäkt. :/ skicka ett nytt mejl isf, för det andra försvann! Har jobbat i 7 dagar nu så huvudet hänger inte med riktigt.. :P haha
Trackback
