"Sorry but not sorry." 

Hon försvann ut i hallen och sedan ut genom dörren. Jag satte mig ner i soffan och la händerna för ansiktet. Denna dagen kunde bara inte bli sämre, tro mig. Jag hade kanske precis förlorat min enda vän som visste att Emelie var försvunnen, kidnappad. Men jag orkade inte. Jag orkade inte springa efter henne. "Pling plong" Jag flög upp ur soffan och sprang ut i hallen som ett barn på julafton. Jag hoppades på att det var hon, jag hoppades på att det var Melissa som stod bakom ytterdörren. Jag tog ett djup andetag innan jag öppnade den tunga dörren. 

Jag stod som ett frågetecken. "Hej, vad kan jag hjälpa dig med?" sa jag ointresserad. 

"En vid namn miss Horton, beställde en pizza. Och vi ber så hemsk mycket om ursäkt för att vi är sena." 

"Okej." sa jag och tog upp plånboken som låg i bakfickan. 

"Jag vet inte hur mycket det kostar men jag vill inte ha någon växel tillbaka." 

"Schysst, Mr Bieber! Tack för dricksen." log pizzabudet.

Veckorna gick så sakta och jag visste inte ännu hur länge jag hade varit borta. Jag var tacksam över att Lucas hade släppt ut mig ur det lilla sovrummet som fanns på övervåningen. Och att jag fick röra mig på stora ytter och inte bara i det lilla  rummet som jag hade fått spenderat i, i början. 

"Emelie, jag ska visa dig något?" Min blick flyttades bort till honom där han satt med laptopen i knät.

"Vad ska du visa mig?" Han reste sig upp och gav mig en kall blick. Jag själv sprang ut i hallen med hopp om att han inte skulle komma dit. Men det tog inte en lång  stund innan jag kände hur han tog tag i min arm. 

Min blick fastnade på hans läppar och jag kände hur han kollade på mig. När jag äntligen kom på hur nära våra läppar var, så knuffade jag bort honom med en kraft som gjorde så att han landade på golvet. Jag ville egentligen skratta åt honom. Så som han låg på golvet hade kunnat få vilken människa som helst att börja skratta. Men jag vågade inte. Han hade kanske gett igen och att riskera mitt liv för det ville jag inte. 

"Film?" upprepade jag. Han log och gick sedan med bestämda steg bort till det runda bordet där laptopen stod. Han flyttade sedan bort den till soffbordet och jag såg säkert ut som ett frågetecken där jag satt i soffan. Jag förstod ingenting. Han sa att vi skulle kolla på en film och inte hålla på med datorn. Jag tittade ointressant på dataskärmen när han frågade. "Ska vi ha popcorn?" Jag log som svar och tittade sedan likadant på skärmen. Popcorn skulle faktiskt bli gott och när jag kände lukten av dem så kände jag hur magen kurrade. 

"Ja. Det är ju det som vi ska göra." sa han medan han hade fullt av popcorn i munnen. 

Han startade en video på datan. Och det var då jag inte förstod någonting. På dataskärmen såg man vår hall, min och Justin's. 

"V-va?" stammade jag fram. 

Han tryckte på något och sen så såg man en annan bild, men det var fortfarande i vårt hem. 

Bilden som man såg nu var mitt och Justin's sovrum. Jag orkade inte. Jag orkade inte ens blinka och jag kände absolut inget hopp. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken och att jag kunde brista ut i gråt i vilken sekund som helst. Han hade gått vidare. Lucas hade haft rätt, Justin hade inte älskat mig på riktigt och han hade säkert utnyttjat vårt förhållande till max. Lucas satt bredvid mig och tryckte in popcorn i käften, medan jag bara satt där och kollade på filmen. Man såg hur han och den andra tjejen höll på, och jag blev genast äcklad av det samtidigt som jag var förkrossad.  Varför nu? Varför just nu? Kunde han inte hålla sig tills jag kom hem? Hade han verkligen gått vidare? Och det som vi en gång hade, betydde det inget för honom? 

"J-jag, jag vill inte se mer." tjöt jag.

"Du visar en video för mig, när..." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte på meningen.

"När Justin har s-sex m-med e-en a-annan t-tjej." Dem sista orden kunde jag inte säga utan att stamma. Mitt hjärta var brustet och jag orkade inte mer.  Knullade han runt sådär varje kväll, med olika tjejer? Lekte han med dem eller hade han ett seriöst förhållande med den där tjejen?  På ett sätt så ville jag veta vem den tjejen var men  på ett annat sätt så ville jag bara skita i det. Justin hade gjort ett val. Om han nu var med den där tjejen så får han väl vara med henne. Men en sak var säker och det var att han var död för mig. Allt som jag kände för honom för en timme sen var dött, borta. Borta för all framtid. Hur kunde han ens göra så mot mig? Hade jag gjort honom något? Det var då det slog mig. Jag själv hade legat med en annan, eller rätta sagt jag var nära på det. Och vi var tillsammans när det hände. Men jag var ändå förkrossad. Och det som jag såg på skärmen innan var något som jag önskade att jag aldrig hade sett. 

"Hur kunde vi se dem?" sa jag lågt. 

"Helt själv?" tjöt jag. 

"Ja, faktiskt." Jag mötte hans blick  innan jag tjöt "Vad gjorde du?" 

"Jag gömde droger  av något slag, i ert sovrum."

"Din jävel, din jävel. Fyfan för dig, Lucas! I hate you!" skrek jag och sprang ut i köket. 

Jag visste att Lucas var ond men jag visste inte att han var kapabel till något sådant. Det var fruktansvärt, hur kunde han. Jag var nästan mer förbannad på Justin än vad jag var på Lucas, skulle det inte egentligen vara tvärtom? Mitt liv var nu över. Jag kände absolut inget hopp, inte efter det här. Allt var förstört med andra ord, precis allt. Mitt liv kommer aldrig bli som det en gång var och jag orkade inte bry mig ett skit om det nu. Jag satt vid köksbordet när jag bröt ihop. Tårarna forsade ner längs kinderna och jag fick inte stop på dem. Jag behövde Justin mer än någonsin nu. Fast att jag hade sett för några minuter sen att han hade gått vidare med sitt liv så ville jag ändå krama om honom. Han hade varit mitt livs kärlek så pass länge så jag ville krama honom farväl. Jag kunde inte förstå än hur det kunde vara över. Men jag orkade inte bry mig mer. Han var en player. En player som sa att han älskade mig över hela sitt hjärta. Men det var bara strunt prat. Han älskade inte mig.  Då hade han väl aldrig varit i otrogen mot mig, och i vår säng också för den delen. 

Tårarna rann och rann längs kinderna på mig. Alla drömmar som jag hade haft om honom kommer aldrig någonsin gå i uppfyllelse. Inte ens en av dem.