"Melissa?" Jag fick inget svar och det var inte så konstigt egentligen om man tänkte efter. Det jag sa till henne på polisstationen igår var inte okej. Inte för fem öre. Jag sprang runt på undervåningen för att se så att hon inte var där. Men det var hon inte, och det kunde jag nästan räkna ut med lillfingret. Att det stod en svart bil utanför grindarna kunde jag inte förstå. Jag hade liksom aldrig sett den tidigare och jag kände inte någon som hade skaffat en ny bil. Jag gick sakta men säkert upp för trappan medan jag tänkte på vart hon kunde befinna sig. Tänk om hon hade flytta härifrån. Då hade jag inte haft någon att lita på och det var hon som trodde på mig, det var hon som visste att Em var i fara. Hon syndes inte till någonstans. Och mitt hjärta bultade som aldrig förr, hade hon lämnat mig eller vad? 

"Melissa, jag är hemma!" Jag kände hur rösten var på väg att spricka. Jag orkade inte mer, om Melissa hade flyttat ut då hade jag inte haft så mycket kvar att leva för. Hon var verkligen en god vän till mig och Emelie. Att jag tyckte att hon var vacker var egentligen inte så konstigt, hon hade en underbar kropp som var hur vacker som helst. Och inte bara hennes kropp var vacker. Hela hon var vacker. Ansikte och ja. Drömkvinnan kunde man säga att hon var. Men mitt hjärta tillhörde Emelie och ingen annans. Det var liksom henne jag ville leva med. Eller var det bara jag som intala mig det? Var det inte henne jag ville bli gammal med och allt det där? Var hon inte den kvinnan som jag ville bilda familj med? Tankarna snurrade bara runt i huvudet på mig. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Emelie måste vara hon som jag vill tillbringa mitt liv med. Jag älskade verkligen henne över hela mitt hjärta, vi var två människor, men vi var som en när vi var i varandras närvaro. Vi tänkte oftast likadant när det var något. Och hon behöver mig mer än någonsin. När jag gick förbi dörren till sovrummet  så slog det mig. Melissa kanske fortfarande låg där inne. Jag klev snabbt bort till dörren och precis när jag skulle knacka på så hörde jag hur toalettdörren stängdes. Jag tveka inte  i en enda sekund, det var liksom mitt hem och jag bestämde själv när jag skulle gå in i dem alla rummen. 

"Jag bor här." svarade jag kort. 

"Men vad?" svarade jag henne, innan jag klev ett steg närmare badrummet.

"Vart ska du?" sa hon nervöst. Men jag förstod egentligen inte varför  hon lät så himla nervös som hon gjorde. Hade det hänt något eller vad?

"Wow, baby! No, no" sa jag med en tillgjord röst, innan jag gick bort till henne där hon låg sådär sexigt i sängen som bara hon kunde göra. 

Jag såg hur en tår rann när längs hennes kind.

 

 Jag orkade inte se henne gråta och jag hatade verkligen det jag såg. Jag kramade om henne och det tog inte en lång stund innan jag kände att hon besvarade den. 

"Emelie är lyckliglottad som har dig!" viskade hon lågt. 

Jag reste mig upp ur sängen. Jag orkade inte prata om Em eller någon annan. Jag ville själv bara brista ut i gråt, bara för att jag inte visste vart hon var eller hur hon mådde. Hon kanske utsattes för misshandel igen och bara tanken på det fick mig att vilja ringa polisen. 

Hon nickade som svar och jag gick snabbt därefter ut ur rummet. Ner där nere. Och slängde mig i soffan med mobiltelefonen i handen. Jag tryckte fram Emelie's nummer flera gånger och när jag fick tillräckligt med mod så tryckte jag nervöst på ring. Signal efter signal gick fram men jag fick inget svar. När hennes telefonsvarare gick in sa jag med gråten i halsen.

"Hey babe, it's me. Uhm, I just wanted to call you and tell you that I love you so, so, so, so much. Just wanted to let you know that your are my princess, and you are worthy of all the love in the world. You are the love of my life." Tårarna forsade när längst kinderna på mig. Jag orkade inte säga mer, och då menar jag verkligen det. All energi som jag hade kvar gick åt till samtalet och jag kände hur jag ville begrava ner huvudet i kudden. Jag hade ingen lust till att leva såhär som jag gjorde. Mitt livs kärlek var jag  tvungen till att kämpa för om jag ville att det skulle bli vi två igen. Och jag kommer aldrig ge upp hoppet om henne inte en chans att jag kommer göra det. "Vad gör du?" 

"Hur länge har du stått där, Melissa?" sa jag hest. 

"När då?" Min blick flyttades åt hennes håll och man kunde verkligen se hur glansiga hennes ögon var. 

"Okej, så vad ville du honom?" 

Hon tog min hand i sin och strök tummen över handen medan hon sa lungt. "Jag ville bara att han skulle ringa dig och se så att du är okej."

"OKEJ? Vadå okej? Jag är inte okej, Melissa." skrek jag. 

"Okej." sa hon lågt. Jag gick runt i cirklar medan jag drog handen genom håret gång på gång. "H-hur k-kan d-du s-säga a-att j-jag ä-är o-okej? Din Jävla, jävla fitta."

"Justin, jag accepterar att du mår dåligt, det gör jag. Men jag accepterar inte det som du skrek åt mig precis. Jag ville bara hjälpa till. Jag ville hjälpa dig, Justin! Men jag tror inte att det kommer ske mer. Och jag vill bara vara ärlig mot mig själv nu, det är därför jag säger detta. Jag var kär i dig. Hör du? Jag var men jag är inte det längre, får jag hoppas. Alla känslor som jag hade för dig, hoppas jag är borta, döda  för all framtid. Hejdå Justin!" skrek hon och sprang förbi mig. 

"Melissa, förlåt mig." sa jag när jag tog tag i hennes arm. 

Hon försvann ut i hallen och sedan ut genom dörren. Jag satte mig ner i soffan och la händerna för ansiktet. Denna dagen kunde bara inte bli sämre, tro mig. Jag hade kanske precis förlorat min  ända vän som visste att Emelie var försvunnen, kidnappad. Men jag orkade inte. Jag orkade inte springa efter henne. "Pling plong" Jag flög upp ur soffan och sprang ut i hallen som ett barn på julafton. Jag hoppades på att det var hon, jag hoppades på att det var Melissa som stod bakom ytterdörren. Jag tog ett djup andetag innan jag öppnade den tunga dörren. 

Jag stod som ett frågetecken. "Hej, vad kan jag hjälpa dig med?" sa jag ointresserad. 

"En vid namn miss Horton, beställde en pizza. Och vi ber så hemsk mycket om ursäkt för att vi är sena." 

"Okej." sa jag och tog upp plånboken som låg i bakfickan. 

"Jag vet inte hur mycket det kostar men jag vill inte ha någon växel tillbaka." 

"Schysst, Mr Bieber! Tack för dricksen." log pizzabudet. 

---

Segt kapitel, I know. Men jag hoppas att ni tyckte om det ändå och lämnar en kommentar.