kapitel - 22 What did you say?
Tidigare:
"Alltså jag kan inte hans personnummer...!"
"Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig heller."
"Snälla, du. Kan du fråga en annan och se om han är här."
"Nej, vi får tyvärr inte göra det för hur ska vi kunna veta vem du är? Du kanske bara är ett fan till Mr. Bieber!"
Ilskan kokade inom mig. Jag orkade inte detta. Jag satte mig ner på en av stolarna som stod vid utgången, skulle jag ringa hans mamma för att få reda på om Justin var här på stationen.
Pattie's nummer visste jag att jag hade haft i mobilen. Och jag kände hur jag började bli mer nervös för varje sekund som gick. Hennes nummer hade antagligen försvunnit, men varför skulle det alltid hända något sådant när man behövde det som mest? Jag kunde liksom inte ringa Emelie för jag visste ju att hon inte hade svarat om man hade ringt henne... Jag tog upp bil nyckeln ur väskan medan jag gick ut genom dörren. Vinden kom emot mig och jag kände hur håret la sig åt alla hörn och kanter, jag hade verkligen inte tid med att stanna och se efter hur det såg ut. Men det såg säkert för jävligt ut. Jag orkade absolut inte bry mig om mitt utseende. Justin var viktigare än mitt hår och allt annat här på jorden.
Bilresan hemåt skulle bli lika lång som den var hit. Och dem där fyra milen var dem fyra som tog som åtta. Jag visste inte riktigt varför det tog en sådan lång tid när man körde fyra mil åt det hållet där polisstationen fanns. Ja, långt ifrån stan var det och det var inte så speciellt många hus som låg på vägen till stationen. Dem enda husen man såg var absolut inga lyxhus. Justin bodde i det lyxigaste området i Calabasas, så husen vid väg kanten var absolut inte i närheten av Justin's lyxvilla. Iförsig så kunde man inte jämföra dem husen med Justin's villa. Hans villa var ju bara för mycket, tror mig. Tjugofyra rum till två personer var mer än lite överdrivet. Vad ska man liksom ha så många rum till och kommer dem utnyttjas på det sättet som man vill? Justin köpte det såklart för att han och Emelie ville leva tillsammans och inte bara för att det var så överdrivit stort. Ja, pengar hade han och ibland så ville man kanske skämma bort sig själv.
Molnen på himlen var regn moln och det betydde att det kunde börja regna i vilken sekund som helst. Jag hann inte köra så himla långt innan himlen öppnade sig.
Det smattrande ljudet som hördes mot fönsterrutorna fick mig att börja tänka på den dagen då jag och Emelie träffades för första gången. Då när vi åkte runt i en taxi i New York i timmar. Den dagen minns jag som om den hade varit igår. Regnet öste ner när bilen hade rullat in på parkeringen, innanför grindarna. Jag steg ledsamt ut ur bilen medan jag hängde handväskan över axeln. Helt genom blöt blev jag på den korta biten från bilen upp till ytterdörren. Det var kanske femton meter från bilen till den lyxiga ingången. Men så genom blöt som jag hann bli på dem sekunderna, var sjukt. Det såg ut som att jag hade varit ute i renget hela dagen med tanke på att hela jag var genom blöt.
Dörren såg jag direkt att den var öppen. Och jag hade inget minne av att jag hade låst dörren så det var ju inget konstigt med det. När jag kom in i hallen så slängde jag bak huvudet och lät det långa våta håret droppa ner på golvet.
Jag visste om att Justin hade nerskrivit alla sina mobilkontakter någonstans. Pågrund av att han fick bytta nummer nästan hela tiden. Men nu var bara frågan vart han hade alla dessa nummer.
"Om jag hade varit Justin vart hade jag lagt lappen med alla nummer, då?" sa jag lågt medan jag kolla mig om kring. Jag sprang runt i huset som en liten yr höna och letade efter hans mammas nummer. Och helt plötsligt så kom jag tänka på något helt annat. Det var så typiskt mig att börja tänka på något helt annat när jag höll på med något, så det var absolut inte första gången. Alla lådor som jag kunde se hade jag dragit ut för att se om det fanns där, men det gjorde det inte, allt annat fanns där förutom numret till hans mamma. Jag bestämde mig ganska snabbt därefter för att leta i vardagsrummet. Ett snyftande ljud hördes inifrån vardagsrummet och precis när jag skulle kliva in i rummet så fick jag syn på en kvinna som satt i soffan med ryggen mot mig. Det enda jag såg var hennes långa mörka hår. Tanken slog inte mig förens då. Var det hon? Var det verkligen hon? Jag gnuggade mig i ögonen innan min blick fastnade återigen på hennes vackra hår.
"Pattie?"
Hon vände sig om och kollade sorgset på mig. Hon fuktade sina läppar innan hon sa lågt.
"Alltså jag kan inte hans personnummer...!"
"Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig heller."
"Snälla, du. Kan du fråga en annan och se om han är här."
"Nej, vi får tyvärr inte göra det för hur ska vi kunna veta vem du är? Du kanske bara är ett fan till Mr. Bieber!"
Ilskan kokade inom mig. Jag orkade inte detta. Jag satte mig ner på en av stolarna som stod vid utgången, skulle jag ringa hans mamma för att få reda på om Justin var här på stationen.
Bilresan hemåt skulle bli lika lång som den var hit. Och dem där fyra milen var dem fyra som tog som åtta. Jag visste inte riktigt varför det tog en sådan lång tid när man körde fyra mil åt det hållet där polisstationen fanns. Ja, långt ifrån stan var det och det var inte så speciellt många hus som låg på vägen till stationen. Dem enda husen man såg var absolut inga lyxhus. Justin bodde i det lyxigaste området i Calabasas, så husen vid väg kanten var absolut inte i närheten av Justin's lyxvilla. Iförsig så kunde man inte jämföra dem husen med Justin's villa. Hans villa var ju bara för mycket, tror mig. Tjugofyra rum till två personer var mer än lite överdrivet. Vad ska man liksom ha så många rum till och kommer dem utnyttjas på det sättet som man vill? Justin köpte det såklart för att han och Emelie ville leva tillsammans och inte bara för att det var så överdrivit stort. Ja, pengar hade han och ibland så ville man kanske skämma bort sig själv.
Molnen på himlen var regn moln och det betydde att det kunde börja regna i vilken sekund som helst. Jag hann inte köra så himla långt innan himlen öppnade sig.
Det smattrande ljudet som hördes mot fönsterrutorna fick mig att börja tänka på den dagen då jag och Emelie träffades för första gången. Då när vi åkte runt i en taxi i New York i timmar. Den dagen minns jag som om den hade varit igår. Regnet öste ner när bilen hade rullat in på parkeringen, innanför grindarna. Jag steg ledsamt ut ur bilen medan jag hängde handväskan över axeln. Helt genom blöt blev jag på den korta biten från bilen upp till ytterdörren. Det var kanske femton meter från bilen till den lyxiga ingången. Men så genom blöt som jag hann bli på dem sekunderna, var sjukt. Det såg ut som att jag hade varit ute i renget hela dagen med tanke på att hela jag var genom blöt.
Dörren såg jag direkt att den var öppen. Och jag hade inget minne av att jag hade låst dörren så det var ju inget konstigt med det. När jag kom in i hallen så slängde jag bak huvudet och lät det långa våta håret droppa ner på golvet.
Jag visste om att Justin hade nerskrivit alla sina mobilkontakter någonstans. Pågrund av att han fick bytta nummer nästan hela tiden. Men nu var bara frågan vart han hade alla dessa nummer.
"Om jag hade varit Justin vart hade jag lagt lappen med alla nummer, då?" sa jag lågt medan jag kolla mig om kring. Jag sprang runt i huset som en liten yr höna och letade efter hans mammas nummer. Och helt plötsligt så kom jag tänka på något helt annat. Det var så typiskt mig att börja tänka på något helt annat när jag höll på med något, så det var absolut inte första gången. Alla lådor som jag kunde se hade jag dragit ut för att se om det fanns där, men det gjorde det inte, allt annat fanns där förutom numret till hans mamma. Jag bestämde mig ganska snabbt därefter för att leta i vardagsrummet. Ett snyftande ljud hördes inifrån vardagsrummet och precis när jag skulle kliva in i rummet så fick jag syn på en kvinna som satt i soffan med ryggen mot mig. Det enda jag såg var hennes långa mörka hår. Tanken slog inte mig förens då. Var det hon? Var det verkligen hon? Jag gnuggade mig i ögonen innan min blick fastnade återigen på hennes vackra hår.
"Pattie?"
Hon vände sig om och kollade sorgset på mig. Hon fuktade sina läppar innan hon sa lågt.
"Han är på polisstationen." Det var knappt hörbart det hon sa, men man kunde ändå höra vad det var hon sa.
"Jag vet. Vad gör han där?" viskade jag nästan fram.
"H-han t-tar d-droger." stammade hon.
"Droger?" Hennes blick flyttades åt sidan där den vackra växten stod. Hon suckade högt innan hennes blick flyttades bort till mig.
"Pattie, han tar inga droger, tro mig."
"Jag vet inte vad jag ska tro."
"Det kan inte vara sant." snyftade jag.
Hon reste sig upp och drog handen genom håret innan hon gick bort till det stora fönstret.
"Det har hänt för mycket detta året!" Jag gick bort till henne och gav henne en kram. Hon besvarade snabbt kramen och man kunde se på henne att hon var förstörd.
"Min son låg döende för inte så länge sen... Mitt lilla barn kunde dött!" skakade hon.
"Men hittade dem drogerna här?"
"Ja." svarade hon kort.
"Pattie, bara för att dem hittade droger här så behöver det inte betyda att Justin knarkar."
"Nej, jag vet. Men alltså nej." sa hon och skakade på huvudet.
"Kom så åker vi dit."
"Vart?" Hennes glansiga ögon fick mig nästan att börja gråta. Och jag ville absolut inte se henne sådär.
"Polisstationen." sa jag.
"Melissa, du behöver inte köra dit."
"Jo, jag måste prata med din son öga mot öga."
"Okej, tack då!" Jag tog ett löst grepp runt hennes ena hand. Hon skakade fortfarande och jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna fortsätta hantera hela situationen. Hon var rädd. Hon var rädd för att dem hade hittat droger i hennes sons hus. Hon var rädd att hennes enda son tog droger. Tänk om han gjorde det. Jag hade kanske fel. Han kanske inte var den killen jag trodde han var. Han kanske var en bad boy. Allt snurrade i mitt huvud, att Justin kunde tagit droger kunde jag inte förstå...iförsig så visste vi inte än om han var påverkad av drogerna. Det var kanske inte ens hans. Det hade slutat regna när vi gick ut till bilen och man kunde verkligen se på Pattie att hon inte tyckte om det här. Ja, vår relation till varandra var inte den bästa och man kan säga att jag blev riktigt förvånad över att hon besvarande min kram tidigare. Men hon hade kanske tänkt efter. Hon kanske ville att vår relation skulle bli bättre. Jag körde ut från det lyxiga området ut på den vanliga vägen. Pattie satt bara där bredvid mig och kollade ut på vägen. Skulle hon inte säga något?
"Melissa, förlåt mig!"
"Va?" sa jag förvånat.
"Förlåt för att jag har varit så otrevlig mot dig!"
"Det gör inget." sa jag, och kollade på henne innan min blick flyttades återigen bort till fönsterrutan där framme. Jag var tvungen till att koncentrera mig på trafiken och inte så mycket på Pattie, som jag redan gjorde. Ingen av oss visste vad som kunde hända om några minuter, ingen visste vad som kommer hända på stationen. Det enda jag visste var att vi var på väg dit för att få reda på vad som egentligen hade hänt. Stationen såg precis likadan ut som den gjorde för några timmar sen. Det var samma kvinna som satt bakom glasluckan. Det såg precis ut som det gjorde när jag lämnade stället tidigare på dagen. Allt var sig likt.
Några av människorna som jag såg kände jag igen. Några av dem var här när jag var här själv. Pattie såg jag prata med den kvinnliga polisen, som jag själv hade pratat med idag.
"Justin?"
"Mel, vad gör du här?" Hörde jag honom säga lika lågt.
'Varför är du här, Justin?" Han svarade inte mig, istället så fuktade han sina läppar och kollade ner i golvet. Den orangea overallen som han hade på sig fick mig att vilja springa ifrån honom.
"Justin, jag vill prata med dig öga mot öga."
"Prata på bara."
"Justin, det här funkar inte. Du är absolut en jättefin kille, det är du verkligen. Men jag vill inte förstöra ditt och Em's förhållande." Den sista meningen sa jag så lågt som jag bara kunde, samtidigt som jag önskade att han inte hörde den.
"Jag vet. Vad gör han där?" viskade jag nästan fram.
"H-han t-tar d-droger." stammade hon.
"Droger?" Hennes blick flyttades åt sidan där den vackra växten stod. Hon suckade högt innan hennes blick flyttades bort till mig.
"Pattie, han tar inga droger, tro mig."
"Jag vet inte vad jag ska tro."
"Det kan inte vara sant." snyftade jag.
Hon reste sig upp och drog handen genom håret innan hon gick bort till det stora fönstret.
"Det har hänt för mycket detta året!" Jag gick bort till henne och gav henne en kram. Hon besvarade snabbt kramen och man kunde se på henne att hon var förstörd.
"Min son låg döende för inte så länge sen... Mitt lilla barn kunde dött!" skakade hon.
"Men hittade dem drogerna här?"
"Ja." svarade hon kort.
"Pattie, bara för att dem hittade droger här så behöver det inte betyda att Justin knarkar."
"Nej, jag vet. Men alltså nej." sa hon och skakade på huvudet.
"Kom så åker vi dit."
"Vart?" Hennes glansiga ögon fick mig nästan att börja gråta. Och jag ville absolut inte se henne sådär.
"Polisstationen." sa jag.
"Melissa, du behöver inte köra dit."
"Jo, jag måste prata med din son öga mot öga."
"Okej, tack då!" Jag tog ett löst grepp runt hennes ena hand. Hon skakade fortfarande och jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna fortsätta hantera hela situationen. Hon var rädd. Hon var rädd för att dem hade hittat droger i hennes sons hus. Hon var rädd att hennes enda son tog droger. Tänk om han gjorde det. Jag hade kanske fel. Han kanske inte var den killen jag trodde han var. Han kanske var en bad boy. Allt snurrade i mitt huvud, att Justin kunde tagit droger kunde jag inte förstå...iförsig så visste vi inte än om han var påverkad av drogerna. Det var kanske inte ens hans. Det hade slutat regna när vi gick ut till bilen och man kunde verkligen se på Pattie att hon inte tyckte om det här. Ja, vår relation till varandra var inte den bästa och man kan säga att jag blev riktigt förvånad över att hon besvarande min kram tidigare. Men hon hade kanske tänkt efter. Hon kanske ville att vår relation skulle bli bättre. Jag körde ut från det lyxiga området ut på den vanliga vägen. Pattie satt bara där bredvid mig och kollade ut på vägen. Skulle hon inte säga något?
"Melissa, förlåt mig!"
"Va?" sa jag förvånat.
"Förlåt för att jag har varit så otrevlig mot dig!"
"Det gör inget." sa jag, och kollade på henne innan min blick flyttades återigen bort till fönsterrutan där framme. Jag var tvungen till att koncentrera mig på trafiken och inte så mycket på Pattie, som jag redan gjorde. Ingen av oss visste vad som kunde hända om några minuter, ingen visste vad som kommer hända på stationen. Det enda jag visste var att vi var på väg dit för att få reda på vad som egentligen hade hänt. Stationen såg precis likadan ut som den gjorde för några timmar sen. Det var samma kvinna som satt bakom glasluckan. Det såg precis ut som det gjorde när jag lämnade stället tidigare på dagen. Allt var sig likt.
Några av människorna som jag såg kände jag igen. Några av dem var här när jag var här själv. Pattie såg jag prata med den kvinnliga polisen, som jag själv hade pratat med idag.
"Justin?"
"Mel, vad gör du här?" Hörde jag honom säga lika lågt.
'Varför är du här, Justin?" Han svarade inte mig, istället så fuktade han sina läppar och kollade ner i golvet. Den orangea overallen som han hade på sig fick mig att vilja springa ifrån honom.
"Justin, jag vill prata med dig öga mot öga."
"Prata på bara."
"Justin, det här funkar inte. Du är absolut en jättefin kille, det är du verkligen. Men jag vill inte förstöra ditt och Em's förhållande." Den sista meningen sa jag så lågt som jag bara kunde, samtidigt som jag önskade att han inte hörde den.
"Melissa, fuck Emelie, okay? I could have fucked the shit out of you right now."
"Melissa, skit i Emelie, okej? Jag hade kunnat knullat skiten ur dig precis just nu." sa han, medan han gjorde en rörelse med händerna. Hans blick fastnade direkt på min svarta tighta t-shirt som jag bar. Man kunde se alla mina former och kurvor när jag hade den tröjan på mig. Jag själv tyckte inte om min kropp och så dåligt som jag hade mått över den på senaste tiden var inte riktigt klokt. Jag skämdes.
"Du rör mig inte!" skrek jag till honom innan jag slog till honom över kinden.
Hans ansiktsuttryck som han fick efter jag slog till honom fick mig att skratta inombords.
"Jävla, idiot! Jag trodde inte att du var en sådan kille. Men usch. Du är ett svin hör du det?
Du är ett stort jävla svin, Justin!" skrek jag och sprang ut genom dörren.
Förlåt. Förlåt. Förlåt för den hemska uppdaderingen. Jag vet att jag är riktig dålig på att uppdatera och jag hatar mig själv för det! Jag har sagt flera gånger att den ska bli bättre men blir den det? nej... Så här har ni kapitel 22, hoppas att ni gillar det och slänger in en liten kommentar! :)
KOMMENTERA!
Kommentarer
Postat av: Jennifer
O.M.F.B 😱 Det va helt klart värt väntan för kapitlet va as grymt! Längtar tills nästa, undrar om Emelie kommer hem snart och om Melissa kommer säga något till henne. Läängtar! ❤️
Postat av: Anonym
Åå kan inte vänta vill bara läsa. Vad hände med em?
Postat av: Caroline
ÅÅH vad bra!! Vill bara läsa meeeeeer :DDD
Postat av: Anonym
När kommer nästa
Svar:
BIEBSFAVORITEGIRL
Postat av: Anonym
När kommer nästa
Trackback
