Tidigare:

"I love you to the moon and back! "
Jag tog upp lappen upp till bröstet och höll ett hårt grepp runt den. Ett motor ljud hördes ungefär en halv minut senare och jag fick den känslan att jag skulle gömma mig. Jag sprang upp för tappan och tittade in i alla rummen innan jag fick idén att gömma mig under min och Justin`s säng. När jag precis hade lagt mig ner under sängen så hörde jag att någon ryckte i dörren. Jag knep ihop ögona hårdare och en film spelades upp i mitt huvud. Det var inte en vanlig film som man ser på tv:en, det var en film med mig och Justin. Precis alla dem äventyren som vi har gjort tillsammans spelades upp och alla våra minnen.
Är det Lucas tänkte jag samtidigt som jag tänkte ska jag dö nu.
Var det sista gången jag fick känna Justin´s kropp mot min igår kväll? Hade jag kysst honoms underbara läppar farväl? Kommer jag aldrig få känna hans doft igen? Kommer jag dö nu eller vad?

Fotstegen hördes i trappan och att dem kom närmare och närmare.
När jag hörde att någon öppnade sovrumsdörren så blev allt svart, jag visste inte i den stunden om jag hade svimmat eller om jag var död...
"Älskling, hur är det?"
Jag kände hur mitt huvud snurrade och att jag inte kunde fästa blicken ordentligt på Justin.
"Är jag i himmeln?" Mumlade jag och smekte hans kind lite lätt.
"What? Vadå?" Sa han oroligt och kramade om min hand hårdare.
"Jag ligger i ett ljust rum med ett vitt nattlinne med en ursnygg kille som sitter på sängkanten bredvid mig. Är det konstigt att jag tror att jag är i himmeln då?"
Justin torkade min panna med den fuktiga trasan några gånger innan han tjöt "Jag ringer 911!"
"Nej!"
"Emelie, du kallsvettas. Du ska till sjukhuset inga men nu!"
"Justin, jag mår bra!" Tjöt jag när han hade luren mot örat.
Justin, om du inte lägger på nu så blir det inga fler ligg av resten av året."
Hans minn blev allvarlig och man såg verkligen i hans blick att han inte ville lägga telefonen ifrån sig.
"Em, om du inte vill ta dig till sjukhuset med ambulans, fine. Men du ska ändå in på sjukhus om jag så måste dra dig ut till bilen." Svarade han mig och la telefonen på sängbordet.
Justin ger sig aldrig när han får för sig något. Och det var inte lönt att tjafsa med honom för man vet redan vem som vinner.
"Baby jag orkar inte tjafsa, du ska till sjukhuset punkt slut!" Jag såg hur en tår rann ner längst med hans kind och man hörde i hans röst att han var orolig.
"Justin, jag..."
"Em, om du ber om ursäkt för detta för att du inte mår bra då slår jag dig!" Avbröt han mig.
"Slår?"
Sa han verkligen att han skulle slå mig om jag bad om ursäkt?
Han ska väl inte börja ta efter Lucas nu? Eller ska han det?

Det brände i ögona och jag kände hur jag var på väg att börja gråta.
"Ska du slå mig? Slå mig bara då. Slå mig så hårt du kan, slå mig för att jag har förstört ditt liv. Slå mig bara."
Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
"Justin vad väntar du på? Slå mig." Tjöt jag.
Han höjde handen och jag la armarna för ansiktet.
"Ska du inte slå mig?"
"Emelie, förlåt mig. Jag ska absolut inte slå dig, förlåt. Snälla följ med till sjukhuset!"
Jag såg i hans ögon att han ångrade det han gjorde och sa.
"Orkar du gå själv?"
Jag skakade på huvudet samtidigt som jag la min ena arm runt hans hals.
Det var verkligen jätteskönt att få vara i hans armar igen och få känna hans doft. Det var ju ändå sommar och Justin bar ut mig till bilen utan några problem.
"Justin, det är onödigt att åka dit."
"Nu lyssnar du på mig" svarade han mig strängt.
När vi var påväg runt den stora rundelen vid sjukhuset kände jag att jag blev yr igen. Men iförsig hade jag kollat ut genom fönstret hela bilresan. Justin hade inte sagt ett ända ord till mig på hela tiden.
Han sa inte något förrän jag kom in i ett undersökningsrum.
"Mår du bättre nu?"
Jag ryckte på axlarna och mumlade. "Jag vet inte, Justin! Jag vet inte"
Han suckade och gled ner på stolen som stod bredvid dörren.
"Emelie Smith?"
Jag nickade mot kvinnan som precis hade kommit in innanför dörren. Jag förstod egentligen inte varför jag skulle bli undersökt på sjukhuset. Jag var bara lite snurrig det var allt.
Hon gick ut efter en stund efter hon hade tagit några prover på mig.
Var Justin sur på mig egentligen? Varför satt han bara där på stolen och kollade ner i golvet?

Jag ville inte mötta Emelie's blick. Jag kände mig så otroligt dum, hur kunde jag ens höja min hand framför henne?
Jag vet liksom vad hon har gått igenom tidigare.
"Emelie, vi har fått dina resultatet på proverna."
Jag tittade inte upp förrän jag hörde att en läkare sa det till henne.
"Vad visade dem då?" Svarade hon med en låg röst.

Läkaren satte sig ner på en pall och tittade i hennes journal innan han sa "Emelie, om du inte hade kommit in idag då hade du blivit utbränd. Du har stressat för mycket, det har du kanske redan märkt när du har varit stressad?"
"Så det var så allvarligt?" Svalde hon.
Läkaren nickade mot henne och kollade sedan på mig. "Justin, jag vet hur stressigt ert liv är. Men kan du bädda ner henne när ni kommer hem? Och se till att hon inte går ut på minst tre dagar!" Jag nickade förstående mot honom innan jag öppnade munnen för att säga. "Blir hon utskriven nu eller?"
Efter att han gick ut för att skriva ut henne så gick jag fram till henne.
"Förlåt!" Mumlade jag och strök min hand genom hennes hår.
"För vad?"
"För jag höjde handen mot dig tidigare."
"Amen Justin, hur många gånger ska du tjata om detta nu?"
Jag rykte på axlarna och tog tag i hennes hand. Ungefär femton minuter senare efter läkaren gick ut så kom en sjuksköterska in och sa till oss. "Ni får lov att lämna sjukhuset nu om ni vill" Jag tog tag i Emelie's mjuka och lena hand medan hon reste sig upp. Vi gick ut i hand i hand ut till hissen och hon tryckte på hissknappen. Hon viskade lågt i mitt öra. "Jag älskar dig!" Dörrarna öppnade sig till hissen i samma sekund som hon sa det och vi gick in med tunga steg. Jag lutade mig ner mot hennes läppar och kysste henne mjukt"
Hissen stannade helt plötsligt men vi var inte på första våningen. Vart vi var exakt vet jag inte, men vi var i alla fall i källaren. Källaren i den stora byggnaden med så många våningar.
"Ska vi gå ut här?" Hörde jag henne säga.
"Det står på den skylten att man kan gå igenom här, så jag antar att vi kan göra det då."
Hon nickade och gick ut från hissen. När vi hade gått en liten bit i den långa korridoren så stannade Emelie upp och skrek. "Lucas, sluta snälla. Lucas!"
Hon började skaka i mina armar och jag försökte lugna ner henne med min röst.
"Baby Sch. Sch. Sch. Jag är här!"
Lamporna som fanns i den långa korridoren började blinka och Emelie mumlade mot mitt bröst. "Det är Lucas!"
"What?" Svarade jag henne när jag torkade bort hennes tårar som rann ner för hennes kinder.
Det blev kolsvart efter jag torkade bort hennes tårar från kinderna.
Jag skakade på huvudet det kunde inte vara sant, det kan inte vara Lucas! Emelie skakade i mina armar och jag såg hur rädd hon var.
"Baby det är bara lamporna som har gått i sönder." Andades jag.
Det finns ingen annan logisk förklaring till det.

 Vad tror ni händer härnäst? Är det lamporna som är sönder elller är det Lucas som Emelie säger? 

Det får ni veta i nästa kapitel. Kommentera om ni vill ha en fortsättning!