Kapitel 30 - What's happening to me?
"JAG ÄLSKAR DIG!" Jag kände hans mjuka och lena läppar på min kind innan han öppnade ytterdörren. När vi kom in i hallen så kom en ljuvlig doft av pannkakor emot oss. "Hallå?" ropade Justin. Några sekunder senare såg vi en mörkhårig kvinna komma ut från köket. "Hej!" sa hon med ett leende.
"Mamma, vad gör du här?" Hon tittade förskräckligt på Melissa innan hennes blick flyttades bort till mig igen. "J-jag g-gör b-bara m-middag å-åt e-er t-två."
"Middag?" Hon nickade, "pannkakor" sa hon sedan.
"Baby, jag går bara upp och tar på mig något annat." Om jag måste erkänna så hade jag inte velat att mamma skulle varit här, hos mig såhär sent, iallafall inte idag. Och jag ville inte att Melissa skulle gå upp och byta om. Jag ville att hon skulle ha dem där kläderna på sig som hon hade då när vi lämnade fotostudion, för ungefär två timmar sen. Men mamma hade gjort så att hon kände sig obekväm i dem kläderna. Jag såg henne gå. När jag inte såg skymten av henne sa jag bestämt. "Det där var ju onödigt!"
"Vadå?"
"Du vet precis vad jag menar." Hon såg ut som ett frågetecken där hon stod ungefär tre meter ifrån mig.
"Älskar du henne och inte Emelie?"
"Emelie?" Jag tog av mig jackan. "Hon var min stora kärlek! Men bara för att hon var det så behöver det inte betyda att jag älskar henne. Ja, jag ska hitta henne det är det minsta jag kan göra." Hon tog tag i min jacka och hängde den på en av krokarna. "Mamma, varför får jag inte leva med den kvinnan som jag älskar mest här på jorden?"
"Så sa du om Emelie förra året." Jag drog handen genom håret innan hon fortsatte på sin mening. "Hur kan dina känslor för Emelie bara försvinna så? Älskling, du älskar henne fortfarande. Inse bara den faktan. Man ser på dig att du gör det." Jag kände hur jag kunde börja gråta i vilken sekund som helst. Jag tog ett djupt andetag för att rösten inte skulle spricka, men det var nästan omöjligt."Ja, jag älskar henne! Jag älskar två fantastiska kvinnor, är du nöjd nu? "Jag kände hur en tår rann ner längs kinden på mig, och sen så blev dem allt fler och fler. "Förlåt mig!" mumlade hon och kramade om mig. "Förlåt mig!"
Jag besvarade kramen meddetsamma och om jag ska vara ärlig så var det, det enda jag behövde just nu. Jag behövde känna någons närvaro, det kvittade vems närvaro det var, bara att det var någon som kunde få mig att bli lungn. Och i detta fallet så var det mamma som gjorde mig lung. Iallafall Just nu. I denna stunden. "Justin, hur mår du?" Hörde jag Melissa säga. Jag vände mig snabbt om och sprang bort till henne. Jag drog in hennes doft med båda näsborrarna, hennes parfym som hon hade på sig var verkligen underbar. Jag log som svar på hennes fråga som hon ställde för mindre än en minut sen. "Är det säkert att du mår bra?" Jag log brett mot henne och det där vackra leende som bara hon hade fick mig att må en aning bättre. "Okej!" log hon. Jag besvarade hennes kram och i den stunden så önskade jag att den skulle vara för evigt. "Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft dig, Mel." Mamma ropade strax därefter. "Ungar maten är klar!" Hon tog min hand i sin medan vi gick ut till köket."Scooter?" sa jag förvånat.
Han vände sig om och sa. "Ja, Justin?"
"Har du varit här hela tiden?' Han nickade innan han sa med en tillgjord röst.
"Annars så hade inte pannkakorna varit klara."
"Jag är inte på skämthumör!" sa jag och drog ut stolen till Melissa.
"Tack!" viskade hon lågt. Och jag kände hur ilningarna for genom kroppen på mig. Hon var så perfekt. Jag förstod inte hur hennes röstresurser kunde få mig att sväva på moln. Hon var den enda som fick mig och göra det. "Jag skämta inte ens, Justin!"
"Okej!" Han såg på mig som om jag hade varit ila ute. "Mr. Bieber, mår du bra?"
"Det har bara blivit för mycket idag." svarade jag kort.
"Okej! Men du vet att du kan prata med mig oavsett vad det är."
"I know." Jag kunde se hur Melissa log fast att hon hade fullt med mat i munnen. "Kan ni gå nu?" Mamma och scooter tittade på mig och nicka, innan dem gick ut ur köket. En tystnad tog helt plötsligt över rummet och jag kände hur rummet snurrade. Jag stoppade in min sista bit av min pannkaka innan jag hörde Melissa säga. "Ska vi gå och lägga oss, sen?"
"Hallå, Justin! Justin, hur mår du egentligen?"
"Jag mår bra!"
"Oh my god, Justin! Du är helt vit i huvudet."
"Va?", sa jag och reste mig upp för att gå och lägga den smutsiga disken i diskhon. "Oh my god, Justin! Sätt dog igen." Det var det sista jag hörde innan det blev helt svart för ögonen.
Vad tyckte ni om kapitlet fast att det var sååå kort? Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva Nothing Like Us. Det känns och ser ut som att folk/ni har slutat att läsa noveller. Har ni det? Kommentera gärna så gör ni min kväll/dag! I LOVE U ALL! <3
KOMMENTERA!
Kommentarer
Postat av: Moa
Jätte bra💜💛💚💟💗💙👼👼
Postat av: Anonym
Du kan ju bara inte sluta man måste ju få veta hur den slutar och massa så hur kan du fråga men det är jätte jobbigt att vänta det tar ju typ en månad i Mellan men den är jätte bra sluta inte och vad hände med em
Trackback
