Kapitel 33 - Hey, Mr Bieber!
Tidigare:
"Fryser du?" Det var då han såg mina ärr på armarna, för första gången.
"Oh, Emelie vem har gjort det här?", frågade han sorgset och kramade om mig.
"Lucas...Det är Lucas... Det är han som har gjort dem. "
"Älskling då, vi måste åka till polisen och anmäla den jävlen!"
"Nej!" skrek jag medan mina tårar forsade ner längs mina kinder.
Justin kollade oroligt på mig innan han tog tag i min hand.
"Kom vännen, jag följer dig hem, okej?"Jag nickade innan jag kramade om honom.
"Tack, Justin!"
Emelie tänker tillbaka (några år tidigare):
"Det är lugnt!", svarade han mig och strök mig över ryggen. Jag log vänligt mot honom, han såg på mig som om jag hade varit ett litet barn som hade blivit av med sina föräldrar i mataffären.
"Är det säkert att vi inte ska anmäla honom till polisen? Jag menar, se på dig, du är riktigt vacker och jag kan inte förstå hur han kunde göra såhär mot dig. "
"Justin, om jag gör det så kommer han straffa mig!"
"What? Baby? Nej, men varför skulle han göra det?"
"Du såg mina ärr på armarna." fiskade jag. Justin nickade och la sedan armen om mig.
"Så du bor längre ner på gatan?"
Jag nickade, han smekte mig lätt över ryggen innan han harklade sig besvärat.
Ingen människa syntes till någonstans när vi promenerade hemåt. Det var mörkt och det enda som lyste upp gatan var lyktstolparna. Alla i området hade säkert gått och lagt sig med tanke på att det inte var ett enda hus som lyste. Inte ens en liten lampa i något fönster. Vi hörde musiken från festen. Jag kom tänka på det som hade hänt för mindre än två timmar sen. Att jag gick bredvid popstjärnan, Justin Bieber, kunde jag inte förstå. Killen som har satt alla tonårstjejers hjärtan i brand, men inte mitt, konstigt nog.
Jag kollade på honom i några få sekunder och han la genast märke till det.
"Vad?" flinade han. Jag fäste genast blicken på ett hus lite längre ner på gatan.
"I-inget.", stammade jag.
Han nickade innan han tog upp mobilen ur fickan. "Damn!"
"Vad är det?"
"Jag har fjorton missade samtal från mamma."
"Och?"
"Jag sa att jag skulle sova över hos Ryan."
'Okej." Han suckade högt. "Jag vågar inte gå hem nu!"
"I wouldn't dare to go home now."
"Du kan sova över hos mig, om du vill förstås?" beslöt jag mig för att fråga Justin.
"Tack, Em. Men tror du verkligen att jag får sova hos dig i natt? Jag menar, vad tror du din faster kommer tänka när vi kliver in i huset såhär sent?"
"Hon har redan gått och lagt sig. Men vi måste vara riktigt tysta när vi går in. Fan, fan, fan."
"Vad?", frågade Justin sorgset. "Jag gick inte ut genom ytterdörren innan utan jag klättrade ner för stegen, som står lutad mot husväggen. Jag är så ledsen Justin. Men om du vill sova över hos mig så måste vi tyvärr klättra upp för stegen. Vi får hoppas att någon inte har flyttat på den." Justin skrattade och sa. "Em, det är lugnt, okej?"
Jag var så glad över att jag hade träffat honom. Om jag inte hade följt med den där tjejen till festen, då hade jag aldrig stött på Justin eller så kallade Justin Bieber. Han var inte så som jag trodde att han skulle vara. Han var faktiskt rätt schysst och man kan inte göra något annat än älska honom. Han var mogen jämfört med alla andra killar i den åldern.
När vi äntligen kom fram till huset såg vi båda två att stegen stod lutad mot husväggen. Justin tog tag i min kalla med ändå varma hand. Han lät mig klättra upp först, jag öppnade försiktigt fönstret och just då i den sekunden så kände jag att jag tappade balansen. Jag knep ihop ögonen när jag kände att jag föll ner från fönstret. Men som tur var, föll jag inte så långt för när jag öpnade ögonen igen så var jag i Justin's famn. "Emelie?" Hans röst var helt underbar. Hela han var underbar men hans röstresurser fick mig att sväva på moln.
"Hur mår du?"
Han stod vid dörren med armarna i kors. "Bra! Tack för att du fångade mig." Jag förstod inte hur vi kom in i mitt rum, men jag tänkte inte mer på det när jag såg honom gå mot mig.
Han satte sig på sängkanten. Justin's fingrar smekte min kind och jag ville bara drunkna i hans vackra bruna ögon. Han log blygt. Jag gjorde likaså medan jag drog mina fingrar igenom hans mjuka hår. "Vart ska jag sova?" Avbröt han mig. "Här!", svarade jag honom kort. Justin bet sig i underläppen innan jag hann avbryta hans tänkande. "Nej Justin! Du får sova i min säng och jag sover på golvet."
"Huh? Emelie, jag sover på golvet, okej?"
Han lekte lite med mitt hår innan han fortsatte prata. "Em. Snälla du, jag ligger på golvet inatt."
"Okej, skyll dig själv." sa jag med höjda ögonbryn.
Han flinade mot mig och reste sig sedan upp, han tog tag i min handled för att hjälpa mig upp ur sängen. Han log när han såg att jag verkade tänka samma sak som honom.
"Du passar verkligen i lockigt hår!", var allt Justin sa innan han drog in mig i hans famn.
"Tycker du Mr. Bieber?"
Våra läppar möttes i en passionerad kyss, som jag aldrig ville skulle ta slut.
" Förlåt, Emelie." mumlade han och avbröt kyssen. Jag tittade in i hans ögon.
"Det är lugnt!" svarade jag honom med ett leende på läpparna.
"Är det säkert? Det var inte meningen att.."
"Tyst, Justin!", viskade jag innan vi började kyssas igen. När våra tungor möttes så började dem genast brottas med varandra som om det hade varit en brottningsmatch. Han la sina varma händer innanför min tröja och smekte min rygg, när han slutligen kom upp till bh:n slutade han tvärt och kollade på mig. "Är du säker?"
Jag log mot honom innan jag bet mig i läppen. När Justin var påväg att knäppa upp knapparna i den vita skjortan som han bar så la jag genast handen på hans bröstkorg.
"Låt mig göra det, baby!" Han blev generad. Han förflyttade sin blick tillbaka till mig och våra blickar möttes i enbart en delad sekund innan jag började knäppa upp knapparna. Jag hörde att han började snabbt andas tyngre och om jag inte ville gå längre än såhär så var jag tvungen att säga ifrån om det nu.
"Emelie? Emelie kom hit." Jag vaknade av att någon skrek mitt namn. Jag satte mig upp i sängen, min blick förflyttades snabbt till Justin, han sov så fridsamt med täcket långt upp över öronen. "Emelie, kom hit sa jag!" Ashely, som min faster heter skrek på mig från undervåningen. Jag tog på mig ett vitt Linné och ett par svarta mjukisbyxor, håret sket jag fullständigt i just nu. Det fick vara tovigt och se ut som ett fågelbo. Jag smög försiktigt ut ur mitt rum. "Em, vart ska du?", frågade han med sin raspiga morgonröst. "Min faster kallade på mig."
Han nickade och la sedan huvudet på en av huvudkuddarna igen. Jag gick försiktigt ner för trappan medan en orolighet byggdes upp inom mig. "Emelie kommer du, eller?" Hon var arg, det hörde man i hennes ton. Jag svalde hårt för att min röst inte skulle spricka, men det var inte det lättaste. "Jag kommer!"sa jag lågt. När jag kom ut i köket såg jag direkt att mina kusiner satt runt köksbordet. Min äldsta kusin Rebecca, satt med sin mobil i handen och Joel satt och lekte med sin frukost. Jag blev genast äcklad av hans beteende och när han fick syn på mig så räckte han ut tungan. Jag himlade med ögonen innan jag tittade upp på klockan som hängde på väggen.
"Mamma, Emelie..."
"Sluta bråka ungar! Och Rebecca, vi har inte mobilen uppe när vi sitter runt köksbordet och ska äta. Joel, det gäller dig också."
"Fan." Jag skrattade inombords när jag hörde att han inte fick spela på sin mobil.
"Ashely, vad ville du?" sa jag helt plötsligt.
"Jag undrade bara om du ville ha frukost." , sa hon och log. Jag tog två smörgåsar från brödkorgen som stod på köksbordet. När jag hade fixat dem så tog jag mitt glas som stod tomt på min plats. Jag öpnade kylen för att ta fram apelsinjuicen. "Är apelsinjuicen slut?"
"Den står på bordet", svarade Joel. Jag log mot honom innan jag tog juicen och hällde upp lite i glaset. "Ska du inte sitta här med oss?", frågade Rebecca.
"Jag ska se en film, så tyvärr!", ljög jag. Jag hade aldrig ljugit för min familj tidigare, men jag tänkte inte så mycket mer på det när jag gick upp för trappan.
"Babygirl, vad ville din faster?" frågade Justin när jag hade kommit in i rummet. "Hon undrade bara om jag ville ha frukost." Han nickade. Jag gick till honom och gav han den ena ostsmörgåsen. "Tack!", sa han och log.
"Vart bor du?, frågade jag honom och tog en tugga av min smörgås. "Typ tio minuter härifrån. Vi kan gå hem till mig sen, om du vill förstås."
Kanske inte det bästa kapitlet, I know.
Men vad tror ni kommer hända härnäst? Kommer dem gå hem till Justin eller kommer Emelie vakna av sin underbara dröm?
KOMMENTERA! 😊
