Klockan hade precis slagit tio på kvällen och jag kände på mig att denna natten skulle gå lika långsamt som alla dem andra nätterna. Jag hade varit försvunnen i över fyra månader och det såg inte ut som att Justin brydde sig.  Lucas hade satt upp hemliga  kameror i vårt, eller jag menar i Justin's hus. Och varje gång Lucas startade videon på datorn så kunde jag inte hålla mig från att börja gråta. Man såg på Justin att han hade gått vidare. Han hade glömt mig. Med andra ord så tror jag inte att han vill ha med mig att göra. Han hade förändras. Han var inte den killen som jag blev kär i. Man kan säga att han är en player. En player som leker med tjejers  hjärtan.  För undra hur många han har legat med under dessa månaderna då jag har varit här. Miljoner tankar hann jag tänka innan Lucas avbröt mitt tänkande. "Vad tänker du på?" Jag rykte på axlarna innan jag sa. "Som om du bryr dig!" Han gav mig en kall blick medan han gick med bestämda steg fram till mig. Han smekte min kind med tummen ner mot min haka, och jag kände hur en orolighet byggdes upp inom mig. "Säg aldrig så till mig igen, är det förstått?" Jag nickade medan jag kände hur jag skakade. Han tog tag i min handled och jag ville bara skrika utav smärta. Han höll ett hårt grepp runt min handled och om jag ska vara ärlig så trodde jag först att han hade brutit den. "Aj, du gör mig illa." Han lyssnade inte på det jag sa men i och för sig så kom det ut som en viskning. Han drog upp mig för trappan och sedan in i det lilla sovrummet. Jag blev rädd. Varför förde han mig hit? Jag förstod absolut ingenting och jag ville inte det heller. Jag var så rädd så att jag trodde att jag skulle svimma. Han knuffade ner mig i sängen. Jag kände hur min kind svullnade och sen så blev allt svart. Jag kunde inte se något. Det  första jag tänkte var, nu dör jag. Jag gick in i en tunnel och när jag kom fram till dörren på andra sidan så visste jag direkt att jag var på väg att lämna min kropp. När jag tog tag i det vackra guldhandtaget, så kom jag tänka på Justin. Jag såg hans ansikte framför mig, hans hasselbruna ögon och hans fylliga läppar, och ja jag såg honom. Jag tvekade flera gånger innan jag försökte öppna den tunga guldörren. Dörren öppnades och jag fick genast syn på två änglar. Dem väntade på mig. Dem ville ta med mig. Jag kollade mig om kring och just då i den sekunden så spelades hela mitt liv upp. Det spelades upp en film enda sen jag var liten och jag trodde att jag hade blivit galen. Det var tills jag såg Justin.  Det var då jag inte ville se något annat än se oss tillsammans. På en sekund spelades våra år tillsammans upp framför mig. Och sen så blev det svart för ögonen igen, jag förstod direkt att det var änglarna som hade tagit mig med sig till himlen. En stund senare så såg jag ljuset. Jag trodde att jag var död och att jag var i himlen med alla dem andra döda. Men jag kände hur mina armar värkte. En otrolig smärta som jag kände i hela kroppen. Jag vred huvudet åt vänster för att se varför mina armar värkte så mycket som dem gjorde. Jag fick panik. Mina armar var fastbundna i  sänggaveln. Repen runt handlederna skavde och jag visste inte vad jag skulle göra.  Jag var chockad. Jag visste såklart att det var Lucas som hade bundit fast mina armar. Jag fick återigen panik. Jag skrek och sparkade med benen. Jag såg mina ben, dem var nakna och blåa av blåmärken.  Jag skrek högre och högre och jag kände hur smärtan tog över min kropp.  

"Aj, aj, aj, aj." Jag kunde inte sluta skrika. Det gjorde så fruktansvärt ont, jag kan inte beskriva hur ont det gjorde för att det var en smärta som jag aldrig någonsin har känt tidigare. Jag tittade återigen på en av mina händer som var fastbundna i sänggaveln. Mina händer värkte mer än innan och jag kände hur armarna ville gå i sönder. Mina armar var helt förstörda, tro mig. Ingen människa på denna jord har sett ett par armar som ser ut så som mina gör. Och skavsåren som jag såg fick mig att börja gråta. Tårarna rann ner längs mina kinder. Jag tänkte på Justin. Jag tänkte på alla våra minnen, så att jag skulle glömma att jag var fastbunden i sängen. 

                                              

   Emelie tänker tillbaka (några år tidigare): 

"Kom med spriten och cigaretterna!", skrek en kille som satt i soffan. Jag var på min första fest och jag visste inte ens vem som hade dragit med mig hit. 

Jag gick bort till soffan och satte mig ner, bredvid den killen som hade skrikit efter sprit och cigaretter. Jag kollade på honom. Han stank alkohol och då menar jag inte lite. Jag kände igen honom men jag visste inte varför. Men det slog mig. "Oh my god, är du Justin Bieber!"

"Hallå, jag är inte ens ett fan av dig." svarade jag honom och log. Han gjorde detsamma innan han sa. "Jag vet att jag inte är tillräckligt gammal för det här. Men tro mig, mamma vet inget om detta, jag behöver bara säga att jag ska sova över hos Ryan eller hos Chaz. 

"Eyy, bro, vem är hon?" Justin kollade upp på killen och svarade "Ryan, hur ska jag kunna veta  vad alla brudar heter, som är här ikväll!" Jag kollade på killen som tydligen hette Ryan, jag log innan jag sa mitt namn. "Emelie. Emelie Smith, heter jag."

"Emelie?", upprepade Justin. Jag nickade. "Vart bor du?"

"Längre ner på gatan, jag bor hos min faster. Jag ska bara vara här i Kanada under sommaren." svarade jag honom. "Okej! Men det var trevligt att träffas, miss Smith!"

"Ja, det var det verkligen, Mr Bieber!" En sekund senare började jag skaka som aldrig förr. 

"Em-Emelie, hur mår du?" frågade Justin oroligt. Jag svarade inte utan jag skakade mer och mer för varje sekund som gick. Det blev svart framför ögonen. Jag såg  honom framför mig. Monstret som hade misshandlat mig under hela vårt  förhållande.  Lucas sa åt mig när jag lämnade honom. "Hämden är ljuv sötnos! Tror du verkligen att du kan komma undan med det här? Det kommer bli vi två igen bara så du vet det. Det är inte lönt att du försöker gömma dig för mig för jag kommer alltid hitta dig vart du än är, right? Gumman, är du rädd nu eller?" Jag glömmer aldrig det greppet som han hade runt mitt ansikte när han sa det, och hans äckliga läppar mot min hud. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag hatar honom. Han hade verkligen fått mig att må så otroligt dåligt. Och det gör jag än. Jag mår så dåligt vissa dagar så att jag tror att jag ska lägga mig ner på golvet och dra av mig håret. Han hade verkligen förstört mig.