kapitel 12 - Is he dead?
Tidigare:
Tiden stod verkligen stilla nu och jag fattade inte vad som hade hänt. Hade Justin hjärtstillestånd? Kommer jag aldrig att få se hans vackra ögon igen?
Det var helt tyst på hela avdelningen eller rätta sagt jag stängde ut alla ljuden som hördes. Ungefär efter tjugo långa minuter så såg jag en läkare prata med Scooter och Pattie.
"Nej, nej, nej, nej, nej ..." Jag gick närmare dem för att få reda på vad som hade hänt.
"Jag beklagar verkligen! Men hans liv gick inte att rädda!"
"Nej, nej, mitt lilla barn!"
Läkaren strök henne över axeln medan hon var i Scooter's famn.
"Är Justin död?"
Läkaren flyttade sin blick bort till mig och jag behövde bara se hans ansiktsuttryck, för att förstå vad som hade hänt.
"Nej!" skrek jag hysterisk medan jag låg på golvet.
Tiden stod verkligen stilla nu och jag fattade inte vad som hade hänt. Hade Justin hjärtstillestånd? Kommer jag aldrig att få se hans vackra ögon igen?
Det var helt tyst på hela avdelningen eller rätta sagt jag stängde ut alla ljuden som hördes. Ungefär efter tjugo långa minuter så såg jag en läkare prata med Scooter och Pattie.
"Nej, nej, nej, nej, nej ..." Jag gick närmare dem för att få reda på vad som hade hänt.
"Jag beklagar verkligen! Men hans liv gick inte att rädda!"
"Nej, nej, mitt lilla barn!"
Läkaren strök henne över axeln medan hon var i Scooter's famn.
"Är Justin död?"
Läkaren flyttade sin blick bort till mig och jag behövde bara se hans ansiktsuttryck, för att förstå vad som hade hänt.
"Nej!" skrek jag hysterisk medan jag låg på golvet.
Jag reste mig snabbt upp och sprang bort till det rummet som Justin var i.
"Snälla försök bara en gång till, snälla."
Den ena läkaren som höll på med att koppla bort slangarna som Justin hade lite överallt på kroppen, gav mig en sorgsen blick och fortsatte sedan med det han höll på med.
"Snälla, jag ber er! Tänk om det hade varit ert barn hade ni då inte försök att återuppliva det barnet då, en extra gång?"
"Vi kan försöka en gång till, men risken att hans hjärta börjar slå igen är nästan noll."
"Tack, tack. Ni vet inte hur mycket detta betyder för oss!"
Under tiden dem gav honom el-chokar så såg jag att hans kropp inte ville mer.
"Justin, kämpa du klarar det här om du kämpar. Jag och din mamma klarar inte av att leva utan dig, så snälla kämpa. Kämpa för oss eller kämpa för dina fans!"
Jag tog ett djupt andetag precis innan jag anades ut. "Jag älskar dig!"
"Detta är helt otroligt! Hans hjärta började slå igen ..."
"Han lever, han lever." skrek jag, och hoppade ut ur rummet som ett litet barn.
Jag såg hur Pattie och Scooter vände sig om när det hade gått in det jag skrek.
"Lever han?"
"Japp", svarade jag självsäkert.
Ett leende bildades på min läppar när jag såg hur Pattie sprang bort till rummet som han var i. Nu var jag verkligen skyldig Gud någonting, jag var skyldig honom en ursäkt. En ursäkt för att jag talade så förut. Jag kunde liksom inte förklara hur det var att stå där inne i det rummet, med alla länkarna som kämpade för honom...
"Hur mår han?" sa Scooter, när jag hade satt mig ner på en av stolarna i väntrummet.
"Han mår nog bra!" svarade jag honom förväntansfullt.
Att han hade lämnat oss och hela världen i ett litet tag kunde jag inte förstå. Och jag tror aldrig att jag kan göra det heller.
Medan jag gick bort mot receptionen så fick jag syn på Chaz och Ryan.
"Var ligger Justin?" Hörde jag Chaz fråga Ryan.
"Grabbar, här borta!"
"Emelie, hur mår han?"
"Han fick hjärtstillestånd tidigare idag."
"Hjärtstillestånd?", upprepade Chaz.
"Har några skador uppstått?"
"Skador?" Jag hade inte tänk på att han kunde få skador efter allt detta som hade hänt.
Och det gjorde mig bokstavligen ledsen. Han kanske inte blir samma Justin som förut.
"Emelie, tänk inte så." tänkte jag högt.
"Va?"
"Ingenting", tjöt jag.
"Emelie, vi ser ju att det är något."
"Det är inget!"sa jag strängt.
Dörren stod på glänt till hans rum. Och jag hade ingen aning om, om man fick besöka honom så jag tittade lite runt om kring mig innan jag klev in i rummet. Att se honom ligga där i sjukhussängen, tog verkligen kål på mig. Varför skulle detta just hända honom av alla på jorden?
Jag satte mig ner på den låga stolen som stod i rummet, efter några minuter.
Hans hud var inte lika blek som förut, men den var fortfarande blek. Greppet runt hans hand som jag hade fick mig och tänka på något helt annat.
"Hej, Justin det är jag, Emelie...!" sa jag lungt, medan jag kände hur en tår började rinna ner längst med min kind.
"Justin, vi blev riktigt rädda! Lova mig att du aldrig gör såhär igen, okej?"
Hans ansikte var forfarande rött och det märket som han fick vid högra öga såg nästan mer allvarligt ut idag.
"Älskling, snälla vakna. Jag behöver dig mer än någonsin eller rätta sagt alla behöver dig!" Jag stannade upp i min mening för att ta ett djupt andetag.
"Snälla du, om du hör mig försök krama om min hand då. Eller rör på ett finger, vad som helst!"
Tiden gick och gick och jag vaknade helt plötsligt upp av att någon rörde mig.
"Justin?"
"Mr. Bieber, har tyvärr hamlat i koma." sa läkaren och läste i hans journal.
"Vänta! Sa du koma?" frågade jag oroligt.
"Ja, tyvärr. Vi beklagar verkligen."
Jag skakade på huvudet, det här kunde bara inte vara sant. Låg han i koma? Skuldkänslorna som jag hade haft tidigare fick jag tillbaka.
Men det var inte samma skuldkänslor som jag hade haft tidigare, detta kändes mycket annorlunda och märkligt. Jag kunde inte få in att han låg i koma.
Justin Bieber popstjärna, min pojkvän och Patricia Mallette's son ligger i koma. En och samma person med så många roller ligger i koma.
"Snälla försök bara en gång till, snälla."
Den ena läkaren som höll på med att koppla bort slangarna som Justin hade lite överallt på kroppen, gav mig en sorgsen blick och fortsatte sedan med det han höll på med.
"Snälla, jag ber er! Tänk om det hade varit ert barn hade ni då inte försök att återuppliva det barnet då, en extra gång?"
"Vi kan försöka en gång till, men risken att hans hjärta börjar slå igen är nästan noll."
"Tack, tack. Ni vet inte hur mycket detta betyder för oss!"
Under tiden dem gav honom el-chokar så såg jag att hans kropp inte ville mer.
"Justin, kämpa du klarar det här om du kämpar. Jag och din mamma klarar inte av att leva utan dig, så snälla kämpa. Kämpa för oss eller kämpa för dina fans!"
Jag tog ett djupt andetag precis innan jag anades ut. "Jag älskar dig!"
"Detta är helt otroligt! Hans hjärta började slå igen ..."
"Han lever, han lever." skrek jag, och hoppade ut ur rummet som ett litet barn.
Jag såg hur Pattie och Scooter vände sig om när det hade gått in det jag skrek.
"Lever han?"
"Japp", svarade jag självsäkert.
Ett leende bildades på min läppar när jag såg hur Pattie sprang bort till rummet som han var i. Nu var jag verkligen skyldig Gud någonting, jag var skyldig honom en ursäkt. En ursäkt för att jag talade så förut. Jag kunde liksom inte förklara hur det var att stå där inne i det rummet, med alla länkarna som kämpade för honom...
"Hur mår han?" sa Scooter, när jag hade satt mig ner på en av stolarna i väntrummet.
"Han mår nog bra!" svarade jag honom förväntansfullt.
Att han hade lämnat oss och hela världen i ett litet tag kunde jag inte förstå. Och jag tror aldrig att jag kan göra det heller.
Medan jag gick bort mot receptionen så fick jag syn på Chaz och Ryan.
"Var ligger Justin?" Hörde jag Chaz fråga Ryan.
"Grabbar, här borta!"
"Emelie, hur mår han?"
"Han fick hjärtstillestånd tidigare idag."
"Hjärtstillestånd?", upprepade Chaz.
"Har några skador uppstått?"
"Skador?" Jag hade inte tänk på att han kunde få skador efter allt detta som hade hänt.
Och det gjorde mig bokstavligen ledsen. Han kanske inte blir samma Justin som förut.
"Emelie, tänk inte så." tänkte jag högt.
"Va?"
"Ingenting", tjöt jag.
"Emelie, vi ser ju att det är något."
"Det är inget!"sa jag strängt.
Dörren stod på glänt till hans rum. Och jag hade ingen aning om, om man fick besöka honom så jag tittade lite runt om kring mig innan jag klev in i rummet. Att se honom ligga där i sjukhussängen, tog verkligen kål på mig. Varför skulle detta just hända honom av alla på jorden?
Jag satte mig ner på den låga stolen som stod i rummet, efter några minuter.
Hans hud var inte lika blek som förut, men den var fortfarande blek. Greppet runt hans hand som jag hade fick mig och tänka på något helt annat.
"Hej, Justin det är jag, Emelie...!" sa jag lungt, medan jag kände hur en tår började rinna ner längst med min kind.
"Justin, vi blev riktigt rädda! Lova mig att du aldrig gör såhär igen, okej?"
Hans ansikte var forfarande rött och det märket som han fick vid högra öga såg nästan mer allvarligt ut idag.
"Älskling, snälla vakna. Jag behöver dig mer än någonsin eller rätta sagt alla behöver dig!" Jag stannade upp i min mening för att ta ett djupt andetag.
"Snälla du, om du hör mig försök krama om min hand då. Eller rör på ett finger, vad som helst!"
Tiden gick och gick och jag vaknade helt plötsligt upp av att någon rörde mig.
"Justin?"
"Mr. Bieber, har tyvärr hamlat i koma." sa läkaren och läste i hans journal.
"Vänta! Sa du koma?" frågade jag oroligt.
"Ja, tyvärr. Vi beklagar verkligen."
Jag skakade på huvudet, det här kunde bara inte vara sant. Låg han i koma? Skuldkänslorna som jag hade haft tidigare fick jag tillbaka.
Men det var inte samma skuldkänslor som jag hade haft tidigare, detta kändes mycket annorlunda och märkligt. Jag kunde inte få in att han låg i koma.
Justin Bieber popstjärna, min pojkvän och Patricia Mallette's son ligger i koma. En och samma person med så många roller ligger i koma.
Mina ögon var slutna och jag försökte göra allt för att kunna öppna dem, men det gick inte.
Röster hördes runt om kring mig men jag förstod inte varför. Det var helt mörk och jag försökte röra mina läppar men jag gav upp lika snabbt igen.
Jag hörde hur en kvinna grät vid min sida. Och på det sättet som hon uttalade mitt namn på fick mig att rysa inombords. Jag kände igen rösten men ändå inte.
"Emelie, han ligger i koma!"
Vänta lite här nu. Sa personen Emelie? Och ligger jag i koma?
Hur hamlade jag egentligen i koma? Jag försökte tänka på vad jag gjorde precis innan jag hamlade i denna tragiska situationen, men inget dök upp i mitt huvud. Jag kunde se Emelie framför mig, hennes vackra ögon läppar och hår. Med andra ord den vackraste tjejen jag har mött.
Men hennes röst lät annorlunda och jag förstod inte varför. Hade jag varit borta i så många år så att hennes röst hade förändras?
Tiden gick och det blev tyst i rummet, riktgt tyst faktisk.
Jag hörde lite senare hur någon steg in i rummet och gick bort till mig där jag låg.
Jag hann tänka miljontals tankar innan jag kände en hand på min.
"Justin, du måste vakna snart för Jazzy och Jaxon vill att ni ska åka på någon utflykt. Min lilla pojk, dem är lika oroliga för dig som alla vi andra är. Du skulle bara veta hur Emelie mår. Det har ju ändå bara gått några veckor, men hon mår skit. Så snälla du, vakna. Vi vill se ditt fina och friska leende."
Jag ville bara sätta mig upp i sängen och krama om pappa. Men det var inte ens lönt att försöka. Jag kände hur jag fick en puss av honom på pannan innan han lämnade mig ensam i rummet.
Jag kände mig helt borta. Borta för att jag inte kunde se eller röra mig. Detta var så jävla hopplöst att ligga i en säng och inte kunna göra något själv. Men jag kunde tänka klart och det var jag så tacksam över. Jag var inte så borta som alla tror. Jag var inte hjärndöd som läkarna misstänkte på sjukhuset.
Jag kunde tänka precis som vanligt, men felet med det här var att jag inte kunde visa för någon att jag hörde vad dem sa. Och det gjorde mig en aning ledsen när jag tänkte på det.
Röster hördes runt om kring mig men jag förstod inte varför. Det var helt mörk och jag försökte röra mina läppar men jag gav upp lika snabbt igen.
Jag hörde hur en kvinna grät vid min sida. Och på det sättet som hon uttalade mitt namn på fick mig att rysa inombords. Jag kände igen rösten men ändå inte.
"Emelie, han ligger i koma!"
Vänta lite här nu. Sa personen Emelie? Och ligger jag i koma?
Hur hamlade jag egentligen i koma? Jag försökte tänka på vad jag gjorde precis innan jag hamlade i denna tragiska situationen, men inget dök upp i mitt huvud. Jag kunde se Emelie framför mig, hennes vackra ögon läppar och hår. Med andra ord den vackraste tjejen jag har mött.
Men hennes röst lät annorlunda och jag förstod inte varför. Hade jag varit borta i så många år så att hennes röst hade förändras?
Tiden gick och det blev tyst i rummet, riktgt tyst faktisk.
Jag hörde lite senare hur någon steg in i rummet och gick bort till mig där jag låg.
Jag hann tänka miljontals tankar innan jag kände en hand på min.
"Justin, du måste vakna snart för Jazzy och Jaxon vill att ni ska åka på någon utflykt. Min lilla pojk, dem är lika oroliga för dig som alla vi andra är. Du skulle bara veta hur Emelie mår. Det har ju ändå bara gått några veckor, men hon mår skit. Så snälla du, vakna. Vi vill se ditt fina och friska leende."
Jag ville bara sätta mig upp i sängen och krama om pappa. Men det var inte ens lönt att försöka. Jag kände hur jag fick en puss av honom på pannan innan han lämnade mig ensam i rummet.
Jag kände mig helt borta. Borta för att jag inte kunde se eller röra mig. Detta var så jävla hopplöst att ligga i en säng och inte kunna göra något själv. Men jag kunde tänka klart och det var jag så tacksam över. Jag var inte så borta som alla tror. Jag var inte hjärndöd som läkarna misstänkte på sjukhuset.
Jag kunde tänka precis som vanligt, men felet med det här var att jag inte kunde visa för någon att jag hörde vad dem sa. Och det gjorde mig en aning ledsen när jag tänkte på det.
