kapitel 16 - My friends!
Tidigare:
"Du får tyvärr inte stiga upp ur sängen än."
"Vad menar du?"
"Det jag menar är att du inte får lov att lämna rummet..."
"Va? Vänta lite nu. Säger du att jag inte får lov att lämna det här vita dryga rummet som jag har spenderat i dag in och dag ut i så många månader?"
"Ja."
"Men Emelie är i fara!" skrek jag.
"Jag beklagar verkligen, Mr. Bieber."
Tårarna föll ner längst med mina kinder medan jag skakade på huvudet. Detta kunde inte vara sant, det kunde helt enkelt inte vara det.
Min Emelie var i fara och jag fick inte ens lov att lämna denna byggnaden för att rädda henne.
"Snälla."
Hennes blick svepte över rummet i några fåtal sekunder innan hon återigen mötte min blick.
Man såg verkligen i hennes blick att hon var allvarlig, och att hon menade det hon sa förut.
"Justin, jag är så otroligt ledsen."
"Emelie då?" tjöt jag.
Hon strök min axel lite snabbt innan hon reste sig upp och gick med bestämda steg ut ur rummet."
"Älskling, vi vet ju inte än om hon är i fara.", sa mamma.
"Jag känner på mig att hon är det." Både mamma och Scooter nickade som svar.
"Varför skulle jag då haft denna känslan om hon var trygg?"
Ingen svarade mig och det blev helt tyst i rummet riktigt tyst faktiskt. Jag rös till när jag kom tänka på att jag hade legat i det här rummet med en sådan här tystnad.
Tystnaden skrämde verkligen mig. Först trodde jag att jag drömde och att jag fortfarande låg i koma, men helt plötsligt så öppnades dörren och min blick vandrade bort dit efter att ha kollat ner i golvet.
"Du får tyvärr inte stiga upp ur sängen än."
"Vad menar du?"
"Det jag menar är att du inte får lov att lämna rummet..."
"Va? Vänta lite nu. Säger du att jag inte får lov att lämna det här vita dryga rummet som jag har spenderat i dag in och dag ut i så många månader?"
"Ja."
"Men Emelie är i fara!" skrek jag.
"Jag beklagar verkligen, Mr. Bieber."
Tårarna föll ner längst med mina kinder medan jag skakade på huvudet. Detta kunde inte vara sant, det kunde helt enkelt inte vara det.
Min Emelie var i fara och jag fick inte ens lov att lämna denna byggnaden för att rädda henne.
Hennes blick svepte över rummet i några fåtal sekunder innan hon återigen mötte min blick.
Man såg verkligen i hennes blick att hon var allvarlig, och att hon menade det hon sa förut.
"Justin, jag är så otroligt ledsen."
"Emelie då?" tjöt jag.
Hon strök min axel lite snabbt innan hon reste sig upp och gick med bestämda steg ut ur rummet."
"Älskling, vi vet ju inte än om hon är i fara.", sa mamma.
"Jag känner på mig att hon är det." Både mamma och Scooter nickade som svar.
"Varför skulle jag då haft denna känslan om hon var trygg?"
Ingen svarade mig och det blev helt tyst i rummet riktigt tyst faktiskt. Jag rös till när jag kom tänka på att jag hade legat i det här rummet med en sådan här tystnad.
Tystnaden skrämde verkligen mig. Först trodde jag att jag drömde och att jag fortfarande låg i koma, men helt plötsligt så öppnades dörren och min blick vandrade bort dit efter att ha kollat ner i golvet.
"Justin min son, du har vaknat igen..."
"Pappa!" sa jag lika högt. "Hur mår du?" frågade han mig förväntansfullt.
"Em, är i fara." utbrast jag. Hans ansiktsuttryck som han hade när han kom in i rummet ändrades efter det jag sa.
"Emelie?"
"Ja!"
"Din Emelie?"
"Ja, min Emelie. Emelie Smith, jag känner inga fler som heter så."
"Gubben, hur vet du ens att hon är i fara?"
"F-för a-att, f-för a-att..." stammade jag.
"Va?"
Mamma pressade ihop läpparna medan hon torkade bort några tårar som hade runnit längst med hennes kinder. Och Scooter stod och höll om henne på ett sådant sätt som jag aldrig hade sett honom göra tidigare. Olika tankar dök upp i mitt huvud. Under dessa månaderna som jag hade varit borta hade det hänt något mellan dem, då? Nej, det var omöjligt. Dem två ihop? Aldrig i hela mitt liv att dem blir det. Dem var absolut det sista paret som jag ville se tillsammans. Mamma och Scooter tillsammans? Det hade varit som om jag hade haft ett förhållande med Lady Gaga, tro mig.
"Jag känner bara på mig att hon är i fara." tjöt jag.
"Okej!"
"Kan vi ringa polisen?"
"Men vi har inte riktigt bevis på att hon är i fara."
Det var inte lönt att hålla på och tjafsa om det här. Ingen brydde sig särskilt mycket om det jag sa och det gjorde mig mer än lite irriterad.
"Vi kommer strax." sa mamma, och gick bort till dörren.
Jag nickade lite snabbt innan jag sträckte mig efter mobilen som låg på sängbordet, fast att jag visste att Emelie inte hade hört av sig efter mitt samtal så kollade jag ändå igenom alla våra meddelande. Hon hade inte hört av sig än och vem vet när hon gör det. Hon kanske gör det imorgon, eller i nästa vecka, eller i nästa månad. Jag hade det tillräckligt jobbigt på sjukhuset och fansen fick inte ens mig att le. Emelie var bara den personen som jag hade i huvudet. Och varför skulle detta just hända henne? Hon som redan hade det tillräckligt jobbigt, och hade haft det i flera år.
"Hey bro!" sa Ryan, när han klev in i rummet.
"Hey!" svarade jag honom lågt.
"Var är Emelie?"
"Hon är i fara." snyftade jag.
"Justin, vad menar du?"
"Hon har blivit kidnappad!"
"Kidnappad?" upprepade Ryan.
"Ja!"
"Men Emelie är säkert hemma och sover. Du vet inte hur jobbigt hon har haft det nu när du var borta."
"Inte du också..." Ryan var sig lik om man då inte räknade med det han svarade mig.
Han var alltid på min sida annars, det var han jag kunde prata med om allt, precis allt. Men jag förstod honom. Det var det mest logiska det han sa, och om jag inte hade känt på mig att Em hade varit i fara då hade jag absolut trott på honom, men idag kunde jag inte det.
Vår vänskap var starkare än någonsin och jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft honom i mitt liv... När jag blev känd så lämnade han inte mig fast att han visste att vi inte skulle kunna träffas varje dag efter skolan och göra det som vi alltid gjorde. Och dem enda gångerna som vi skulle träffas under ett år var absolut inte många. Men han och Chaz var dem som såg mig växa upp på scenen, det var dem jag kände allra bäst av alla.
Jag saknade Kanada när jag kom tänka på alla dem fantastiska stunderna som vi hade haft tillsammans där, iförsig så var Kanada mitt hemland.
"Hur mår du?", sa Ryan efter en stund.
"Jag aldrig mått såhär dåligt." Han nickade snabbt innan han tog min mobil ur mina händer.
"Ey bro, ge hit telefonen!"
"Har du hemligheter i den, eller?"
"Nej, vad tror du?" svarade jag kort. Han gav tillbaka den när han såg att det rann ner tårar
"Ja!"
"Din Emelie?"
"Ja, min Emelie. Emelie Smith, jag känner inga fler som heter så."
"Gubben, hur vet du ens att hon är i fara?"
"F-för a-att, f-för a-att..." stammade jag.
"Va?"
Mamma pressade ihop läpparna medan hon torkade bort några tårar som hade runnit längst med hennes kinder. Och Scooter stod och höll om henne på ett sådant sätt som jag aldrig hade sett honom göra tidigare. Olika tankar dök upp i mitt huvud. Under dessa månaderna som jag hade varit borta hade det hänt något mellan dem, då? Nej, det var omöjligt. Dem två ihop? Aldrig i hela mitt liv att dem blir det. Dem var absolut det sista paret som jag ville se tillsammans. Mamma och Scooter tillsammans? Det hade varit som om jag hade haft ett förhållande med Lady Gaga, tro mig.
"Jag känner bara på mig att hon är i fara." tjöt jag.
"Okej!"
"Kan vi ringa polisen?"
"Men vi har inte riktigt bevis på att hon är i fara."
Det var inte lönt att hålla på och tjafsa om det här. Ingen brydde sig särskilt mycket om det jag sa och det gjorde mig mer än lite irriterad.
"Vi kommer strax." sa mamma, och gick bort till dörren.
Jag nickade lite snabbt innan jag sträckte mig efter mobilen som låg på sängbordet, fast att jag visste att Emelie inte hade hört av sig efter mitt samtal så kollade jag ändå igenom alla våra meddelande. Hon hade inte hört av sig än och vem vet när hon gör det. Hon kanske gör det imorgon, eller i nästa vecka, eller i nästa månad. Jag hade det tillräckligt jobbigt på sjukhuset och fansen fick inte ens mig att le. Emelie var bara den personen som jag hade i huvudet. Och varför skulle detta just hända henne? Hon som redan hade det tillräckligt jobbigt, och hade haft det i flera år.
"Hey bro!" sa Ryan, när han klev in i rummet.
"Hey!" svarade jag honom lågt.
"Var är Emelie?"
"Hon är i fara." snyftade jag.
"Justin, vad menar du?"
"Hon har blivit kidnappad!"
"Kidnappad?" upprepade Ryan.
"Ja!"
"Men Emelie är säkert hemma och sover. Du vet inte hur jobbigt hon har haft det nu när du var borta."
"Inte du också..." Ryan var sig lik om man då inte räknade med det han svarade mig.
Han var alltid på min sida annars, det var han jag kunde prata med om allt, precis allt. Men jag förstod honom. Det var det mest logiska det han sa, och om jag inte hade känt på mig att Em hade varit i fara då hade jag absolut trott på honom, men idag kunde jag inte det.
Vår vänskap var starkare än någonsin och jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft honom i mitt liv... När jag blev känd så lämnade han inte mig fast att han visste att vi inte skulle kunna träffas varje dag efter skolan och göra det som vi alltid gjorde. Och dem enda gångerna som vi skulle träffas under ett år var absolut inte många. Men han och Chaz var dem som såg mig växa upp på scenen, det var dem jag kände allra bäst av alla.
Jag saknade Kanada när jag kom tänka på alla dem fantastiska stunderna som vi hade haft tillsammans där, iförsig så var Kanada mitt hemland.
"Hur mår du?", sa Ryan efter en stund.
"Jag aldrig mått såhär dåligt." Han nickade snabbt innan han tog min mobil ur mina händer.
"Ey bro, ge hit telefonen!"
"Har du hemligheter i den, eller?"
"Nej, vad tror du?" svarade jag kort. Han gav tillbaka den när han såg att det rann ner tårar
längst med mina kinder.
"Förlåt, det var inte meningen att säga så."
"Det är lungt." ljög jag.
"Mr. Bieber?"
"Ja?"
"Här är en tjej som heter Melissa som söker dig. Känner du någon vid det namnet?"
"Ja, be henne att komma in.", svarade jag sjuksköterskan.
"Justin?" Hörde jag en kvinnlig röst säga några minuter senare.
"Melissa, kom in."
"Får jag verkligen det?"
"Du är en av mina närmaste vänner." svarade jag henne med ett leende.
"Hur mår du?" tjöt hon och klev in i rummet.
"Em, är kidnappad så du vet säkert hur jag mår!"
"Kidnappad?"
Jag nickade snabbt åt henne innan jag gav Ryan en blick, en blick som fick honom att resa sig upp.
"Jag lämnar er två ifred så att ni kan prata i enrum."
"Tack!" sa vi båda två till honom samtidigt. Ett vackert leende växte på hennes läppar innan hon tog min hand i sin. "Jag kände på mig att något inte stod rätt till." viskade hon lågt.
"Förlåt, det var inte meningen att säga så."
"Det är lungt." ljög jag.
"Mr. Bieber?"
"Ja?"
"Här är en tjej som heter Melissa som söker dig. Känner du någon vid det namnet?"
"Ja, be henne att komma in.", svarade jag sjuksköterskan.
"Justin?" Hörde jag en kvinnlig röst säga några minuter senare.
"Melissa, kom in."
"Får jag verkligen det?"
"Du är en av mina närmaste vänner." svarade jag henne med ett leende.
"Hur mår du?" tjöt hon och klev in i rummet.
"Em, är kidnappad så du vet säkert hur jag mår!"
"Kidnappad?"
Jag nickade snabbt åt henne innan jag gav Ryan en blick, en blick som fick honom att resa sig upp.
"Jag lämnar er två ifred så att ni kan prata i enrum."
"Tack!" sa vi båda två till honom samtidigt. Ett vackert leende växte på hennes läppar innan hon tog min hand i sin. "Jag kände på mig att något inte stod rätt till." viskade hon lågt.
Min blick fastnade direkt på hennes naturliga läppar, dem var absolut inte porriga så som sjuksköterskans var.
Och hennes röstresurser fick mig att rysa lika mycket varje gång, fast att hon skrek så fick hon mig alltid att rysa inombords.
Emelie fick aldrig mig att rysa så mycket som Melissa alltid fick mig att göra.
Vad tror ni händer nu när Melissa är med Justin? Uhm...det får ni kanske veta i nästa
kapitel, haha ;) Nu ska jag sätta mig ner och fortsätta skriva på novellen så att det finns något/några kapitlen klara. Uppdateringen blir förhoppningsvis bättre snart.
Kommentera så är ni gulliga! (Blir glad för negativa kommentarer också, för då för jag ju reda på vad ni vill att jag ska ändra på osv.)
Emelie fick aldrig mig att rysa så mycket som Melissa alltid fick mig att göra.
Vad tror ni händer nu när Melissa är med Justin? Uhm...det får ni kanske veta i nästa
kapitel, haha ;) Nu ska jag sätta mig ner och fortsätta skriva på novellen så att det finns något/några kapitlen klara. Uppdateringen blir förhoppningsvis bättre snart.
Kommentera så är ni gulliga! (Blir glad för negativa kommentarer också, för då för jag ju reda på vad ni vill att jag ska ändra på osv.)
