Tidigare: 

"Får jag skriva en lapp innan vi åker? Jag ska bara skriva en lapp till mamma." 
"Ja, om du skyndar dig." svarade konstapeln. Jag log och gick och satte mig på barstolen i köket. Jag visste inte vad jag skulle skriva, jag skulle såklart skriva till Melissa. Och nånstans i brevet så skulle det stå att jag var på polisstationen. Men kom jag på något att börja skriva om? Nej, jag visste inte ens hur jag skulle börja meddelandet som jag skulle skriva till henne. 
"Är du klar?" 
"Vänta." 
"Melissa, jag är på polisstationen. Men du behöver inte oroa dig, okej? Jag mår bra." sa jag för mig själv innan jag skrev ner det på lappen. 

---

Att få komma ut i stan var faktiskt jätteskönt. Alla människorna som jag såg gick runt på gatorna med massa shoppingpåsar i händerna. Jag hade inte varit inne i centrum här i Calabasas, på åratal så det var både spännande och kul på en och samma gång. En timme blev till två timmar och jag kollade inte på klockan förens jag reste mig upp från parkbänken som stod under ett stort vackert träd. Klockan närmade sig halv ett och stan såg så frestande ut med alla människor och matstånd. Men något sa åt mig att jag skulle köra hem till Justin. Jag gick bort till bilen som jag hade parkerat på gatan några timmar tidigare. 
Konstigt nog så var det inte en enda som var vid bilen...inte en enda paparazzi eller ett enda fan. Kunde det bli bättre? Nej, jag slapp allt som hade med flickidolen Justin Bieber att göra. 
Ingen brydde sig särskilt mycket om mig. Jag var ju inte känd eller något sådant. 
"Melissa?"

Jag vände mig hastigt om och fick genast syn på en liten flicka, säkert i samma ålder som Justin's lillasyster, Jazzy. 
"Vad kan jag hjälpa dig med?" log jag. Den lilla tjejen sken upp som en sol innan hon kramade om mig. 
"Vems bil är det?" 
Jag avbröt mitt tänkande efter den frågan. Vad skulle jag liksom svara henne? Skulle jag ljuga eller skulle jag säga sanningen? Om jag skulle säga sanningen till henne då hade jag nämnt Justin, jag hade blivit tvungen att säga Justin Bieber till henne. Och jag vet ju inte hur hon hade reagerat om hon hade hört mig säga det. 
"Så vad heter du?" 
" Madison, Madison vart är du?" Hörde jag en kvinnlig röst säga. 
"Är det du som är Madison?" 
Flickan nickade snabbt innan hon sprang bort till kvinnan som kanske stod två meter ifrån mig.
"Tack, ska du ha för att..." 
"Det gör inget. Jag älskar barn så det gör absolut ingenting!" avbröt jag henne. 
Hon log vänligt mot mig. Och hennes blick flyttade sig snabbt ner till Madison, där hon stod och höll henne i handen. Kvinnan var troligen hennes mamma för så lika som dem var. 
"Föresten jag heter Joy Adams!" Jag steg fram till henne innan jag gjorde ett handslag med den trevliga kvinnan. 
"Melissa Horton!" log jag. 
Vi små prata i en liten stund. Efter en kvart eller något så tog vi förväll. Madison's mamma var kanske i trettioårsåldern och vi prata om allt möjligt som om vi hade känt varandra hela livet. Hon var verkligen jättetrevlig. 
Jag hoppade sedan in i bilen och letade direkt upp en bra låt som dem spelade på radion. Jag sjöng med lite grann i refrängen medan jag körde. Emelie kom jag tänka på efter en stund. Vad fan hade jag gjort? Jag hade kysst hennes pojkvän som hon litade mest på. Jag hade kysst min allra bästa väns pojkvän igår kväll. Var det ett misstag som råkade ske två gånger under en dag, eller hade vi känslor för varandra på riktigt? Man kunde inte riktigt säga att jag och Nick var ett par. Vi var ju tyvärr fortfarande ett par för att jag inte vågade dumpa honom. Han var precis lika ond som Lucas. Iförsig så visste jag inte vad han var kapabel till, det enda jag hade hört av Emelie var att han inte var mänsklig för fem öre. 
Och det var ju Inte Nick heller pågrund av att han började misshandla mig förra året. Precis samma grad på misshandel, som Em utsattes för, för några år sen. Nej, jag kunde inte bara förstöra deras förhållande så. 
Det hade tagit hårt på Emelie, och vem vet hur allt hade blivit. Justin och Emelie var verkligen gjorda för varandra. Men varför kände jag lite annorlunda för Justin nu. Han var ju inte min och Emelie hade blivit vansinnig om hon hade fått reda på vad som hade hänt mellan mig och Justin igår. 
Bilresan kändes inte som tjugo minuter. Men tjugo minuter var ju inte så speciellt lång tid om man tänkte efter. Man såg på tomten att det var höst, alla dem färgglada löven låg utsprida på gräsmattan. Och man kunde se direkt att ingen hade skött om trädgården på flera månader, och då menar jag inte att den såg bedrövligt ut för det gjorde den absolut inte. Men det syndes att ingen hade sköt om trädgården på länge. Jag gick in på tomten och gav gräsmattan en konstig blick innan jag steg upp för den lilla trappan. 
Jag öppnade försiktigt den tunga ytterdörren och klev sedan in i den stora och fantastiska hallen... 
"Hej, jag är hemma!" Jag gick till vardagsrummet där vi hade suttit tidigare på dagen men han var inte där. Jag gick sedan upp för den stora trappan som stod mitt i hallen. Han syndes inte till någonstans och jag kunde känna hur en orolighet byggdes upp inom mig. 
Jag svalde hårt samtidigt som jag försökte säga hans namn. 
Här var inte en enda människa i huset förutom mig då.Rummen såg precis likadana ut som i morse då när jag klev ut ur sovrummet.

 

Jag skyndade mig ner för trappan, och sprang nästan ut i köket som om någon hade jagat mig.