Tidigare:
"Baby Sch. Sch. Sch. Jag är här!"
Lamporna som fanns i den långa korridoren började blinka och Emelie mumlade mot mitt bröst. "Det är Lucas!"
"What?" Svarade jag henne när jag torkade bort hennes tårar som rann ner för hennes kinder.
Det blev kolsvart efter jag torkade bort hennes tårar från kinderna.
Jag skakade på huvudet det kunde inte vara sant, det kan inte vara Lucas! Emelie skakade i mina armar och jag såg hur rädd hon var.
"Baby det är bara lamporna som har gått i sönder." Andades jag.
Det finns ingen annan logisk förklaring till det. 

Ljuset kom tillbaka efter en stund och Emelie tog tag i min handled.
"Emelie, det var bara lamporna."
Hon stirrade på mig med förskräckta ögon och skakade ivrigt på huvudet.
Mitt huvud föll på sned och jag såg sorgset tillbaka på henne.
"Det var Lucas!" Sa hon bestämt medan hon försökte intala mig det.
Jag tog ett hårt grepp runt hennes ena hand medan vi gick i den långa korridoren i källaren.
Efter ungefär tjugo minuters gående så kom vi fram till en dörr, Emelie tittande frågande på dörren och sedan på mig. Precis när jag hade handen på handtaget så skrek hon.
"Nej, öppna inte Justin!"
Jag måste ha sett ut som ett fån när hon sa det, det är ju bara en vanlig dörr till trapphuset.
"Öppna inte dörren!"
"Va?" Svarade jag henne när jag hade tagit bort min hand från handtaget.
"Justin, du vet ju inte om det är rätt dörr!"
"Här står på dörren att man kommer ut på parkeringen om man går igenom här."
"Gör det?" Sa hon och halv log.
"Emelie, det känns som att vi är i ett tv-spel. Vad har hänt egentligen? Du har inte pratat såhär mycket om Lucas tidigare, du pratar om honom som att han hade varit i denna staden."
Hon blev helt stel av det jag sa, men jag vet inte vilket ord som fick henne att bli så stel.
"Vadå tv-spel?" Stammade hon.
"Emelie, det känns lite som att vi har glidit ifrån varandra."
Hon satte sig ner på huk och jag såg hur hennes tårar rann ner längst med hennes kinder.
"Justin, lämna mig inte!" Skrek hon.
"Älskling vem har sagt att jag ska lämna dig?" Svalde jag.
Hon rykte på axlarna och reste sig upp innan hon kramade om mig. Jag la sedan huvudet på sned och smekte hennes kind med min ena tumme. "Varför rodnar du, Em?"
"Vad tror du?" Precis när hon sa den meningen så öppnade jag dörren, det var bara en trappa upp till den andra dörren som var ut mot parkeringen.
Jag tog upp henne i min famn och kysste hennes läppar mjukt medan jag gick upp för trappan. Man märkte verkligen när man var ute på parkeringen av alla bilarna. Emelie tog upp sina händer upp till öronen, jag visste ju redan om att hon inte tyckte om pip-ljud och så vidare. Men jag börjar faktisk bli lite orolig för henne. Bilen öppnades efter jag tryckte på den lilla knappen på fjärrkontrollen, jag gick sedan bort med henne till framdörren på andra sidan. Jag släppte ner henne när vi hade gått halvvägs till bilen så jag kunde öppna hennes dörr utan några problem.
Sån suck jag hörde när jag kom in i bilen. "Vad är det?" Frågade jag henne och satte i nyckeln.
Hon bara log mot mig och skakade på huvudet innan hon kollade ner i sitt knä.
Jag antog då att det inte var något, men jag har en känsla av att hon inte berättar något som har hänt. Jag vill kunna hjälpa henne på bästa sätt utan att hon ska bli arg.
"Justin, tack för att du finns i mitt liv!"
"Emelie, jag är överlycklig för att få finnas i ditt liv!" Svarade jag henne medan jag bytte kanal på radion.
Ett leende bilades på hennes läppar och jag kunde inte slut le när jag såg på henne.
"Ska vi ta in på hotell?"
Hon la sin hand på mitt lår och nickade ivrigt innan hon lutade sig fram för att pussa mig på kinden.
"Kommer du ihåg när jag var deprimerad?"
"Klart att jag gör det hjärtat!" 
"Tänk om jag blir det igen" Sa hon och tog ett djupt andetag.
"Säg inte så." Tjöt jag.

Emelie's perspektiv:
Hungern växte inom mig och jag ville verkligen ha honom nu mer än något annat. Rätta sagt jag behöver honom, jag vill känna hans kropp mot min och hans händer lite överallt på min kropp. Dörren öppnade sig till toaletten och hunger blev mycket större när jag fick syn på honom genom nyckelhålet.
"Baby?"
Jag klev ut från garderoben och jag hade endas ett rött siden nattlinne på mig.
"Oh, nej!"
Jag brydde mig inte om vad han sa, jag gick istället bort till honom och lät mina läppar nudda honoms. Jag kände hans händer på min midja strax efter jag lät våra läppar nudda vid varandra, och jag rös verkligen av hans beröring.
"Emelie, inte idag!"
"Varför?" Sa jag och kysste han längs hans hals.
"För läkaren sa att du skulle vila i minst tre dagar. "
"Men jag behöver dig Justin!"
Han log lite snabbt mot mig innan han pussade mig på pannan.
Jag har verkligen haft en dålig dag idag. Det började med att jag var otrevlig mot kassörskan i affären och sen när Lucas förföljde mig. Justin satt i soffan och kollade på något konstig program innan han frågade.

"Babe, kan du komma hit?"

Jag kände hur det bildades ett leende på mina läppar och att en lycka växte inom mig. 
Jag satte mig ner bredvid Justin och lutade mitt huvud mot hans ena axel. 
"Emelie, vi tog in på hotell för att du ska ta det lungt i några dagar. Right?"
Jag fejk log mot honom innan jag reste mig upp för att kyssa hans läppar. Jag la mig sedan likadant igen och jag kände hur han lekte med mitt hår och att han gav mig några pussar på pannan...
"Jag älskar dig!" Mumlade jag lågt medan mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje sekund som gick.

"Sweetheart, är du vaken?" Jag kände en hand i mitt hår när jag hörde det. 
"Nu är jag det." Sa jag, och vände mig om och mötte Justin's blick. 
"Vet du hur mycket klockan är?" 
Jag skakade på huvudet medan jag lät mitt huvud falla på sned. 
Justin skrattade och pekade på sin klocka som han har runt handleden innan det blev tyst. En tystnad tog över rummet och jag hörde mina egna hjärtslag så tyst var det. 
"Är klockan 13:00?" Frågade jag. 
Han log och nickade mot mig medan han satte sig ner på sängkanten. 
"Men skulle du inte träffa någon idag?"
"Jo, egentligen! Men det vill jag inte nu för just nu vill jag bara umgås med dig"
Mina läppar var en aning torra så jag fuktade dem innan jag reste mig upp för att ta på mig morgonrocken. 
Justin gick ut från sovrummet. Men när jag också hade gjort det kollade jag vart han höll hus men han syndes inte till någon stans. Helt plötsligt så kände jag ett par händer på mina axlar, och jag kände hur stel jag blev.

Vad tycker ni om novllen såhär långt?  Kommentera för mer ;)